Voodoo i en vanlig vardag

Vad får man om man kombinerar voodoo och magi med vanligt svenskt högstadieliv? Man får ”Skuggan” och ”Samlingen”, som är de två första extremt spännande delarna i serien ”The world of voodoo”.

Under strecket
Publicerad
Den västerländska klichébilden av voodoo: någon sticker nålar i en docka för att skapa olycka för en annan person, i det här fallet Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy.

Den västerländska klichébilden av voodoo: någon sticker nålar i en docka för att skapa olycka för en annan person, i det här fallet Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy.

Foto: JACQUES BRINON/AP
Den västerländska klichébilden av voodoo: någon sticker nålar i en docka för att skapa olycka för en annan person, i det här fallet Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy.

Den västerländska klichébilden av voodoo: någon sticker nålar i en docka för att skapa olycka för en annan person, i det här fallet Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy.

Foto: JACQUES BRINON/AP
Den västerländska klichébilden av voodoo: någon sticker nålar i en docka för att skapa olycka för en annan person, i det här fallet Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy. Foto: JACQUES BRINON/AP

Tre helt olika tonåringar möts i Stockholm. Det är Ruben, den ensamma mobbade killen som bor med sin ensamstående mamma i en hyresrätt. Det är Miranda, överklasstjejen med 1 000 par skor och lika många tvångssyndrom.

Och det är Skuggan, som är på flykt från Västafrika och ett tusenårigt klankrig, med sina voodookunskaper i bagaget. Långsamt lär de känna varandra och dras in i varandras liv. Och ganska snabbt blir det farligt. För dem själva och för folk i deras närhet.

För en person som vanligtvis gillar böcker som innehåller ord som magi, ritualer och krafter är det här väldigt bra böcker, för man får allt det där, plus att man får välskrivna vanliga vardagsskildringar från en nutida svensk skolmiljö som en extra bonus.

Och för en person som vanligtvis föredrar böckerutan magi, ritualer och krafter så kan kanske kombinationen av vardag och voodo vara det som får hen att upptäcka något nytt? Så funkade det för mig i alla fall.

Efter en ganska krävande inledning med många berättarperspektiv utvecklas ”Skuggan” och ”Samlingen” till två fruktansvärt spännande bladvändare. Jag tycker speciellt om hur brutala de är. Författarduon Petrus Dahlin  och Lars Johansson väjer inte för att krossa några knäskålar, skära halsen av lite människor, och låta läsaren förstå att skräcken som Ruben, Miranda och Skuggan känner bör man ta på allvar.

Och så är det förstås kittlande med voodoon också. Miranda och Ruben och läsaren vet ingenting om voodoo (antar jag!) när första boken börjar. Förutom möjligen Hollywood-varianten: Man gör en liten docka som liknar den man vill plåga, och sen sticker man nålar i den dockan.

Miranda och Ruben tycker mest att voodoo verkar som en rätt spännande lek. Som Anden i glaset, ungefär. Det kan väl inte skada om de provar? Bara lite? Med risk för att avslöja för mycket – jag tycker nu så här i efterhand att de borde ha tänkt en gång till.

Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons