X
Annons
X

Thure Stenström: Bokslut över 82 år under strecket

Läs mer om Hundra år med Under strecket

I skuggan av Tysklands sammanbrott, den 17 oktober 1918, publicerades den första understreckaren. Sedan dess har en brokig samling skribenter passerat revy i en genre som aldrig känt några andra begränsningar än strecket ovanför sig. Nu är det dags att summera och gå vidare.

Första understreckaren, införd i SvD den 17 oktober 1918.
Första understreckaren, införd i SvD den 17 oktober 1918.

Det fanns en tid, när ordet kultur inte var ett lika slitet mynt som i våra dagar och då man ännu inte kallade varje poplåt eller nedsutten stol för kultur. Då tillkom Svenska Dagbladets understreckare, en innovation som stått sig anmärkningsvärt väl genom tiderna. Enligt programförklaringen skulle artikeln under strecket vara "ett neutralt forum för behandlingen av kulturella spörsmål av intresse för den stora och bildade allmänheten". Litterära, konstnärliga, politiska, vetenskapliga, sociala, historiska och nationella ämnen "komma där att behandlas av de bästa svenska och även utländska pennor med fritt utrymme för de olika författarnas individuella ståndpunkt".

Tidningen har levt som den lärt. Chefredaktör och tidningsledning har för det mesta inte utövat någon kontroll över kultursidans medarbetare, antingen dessa sedan värvats utomlands eller städslats här hemma. Winston Churchill och Anthony Eden har fritt och självständigt kunnat framträda i spalterna likaväl som franska republikens president Raymond Poincaré. Och detsamma har gällt för damerna, alltfrån Ellen Key fram till Gunnel Vallquist.

Oftast behövde heller inte Fredrik Böök oroa sig för refuseringar eller censur, men så ställde han också samtidens bästa penna till förfogande. Redan långt innan han lämnat professuren för journalistiken, skrev han glansfulla och inspirerade understreckare nästan lika snabbt som läsekretsen hann att läsa dem. Hans recept var lika radikalt som brutalt: "Ifall du inte lyckas skriva en understreckare i en sittning, orkar heller inte läsekretsen att läsa den i en sittning. För då är det i allmänhet en dålig streckare!"

Annons
X

När han i sin blänkande Cadillac snabbt susade fram genom det svenska landskapet, blev det en artikel i snart sagt varje vägkrök. Och när måndagsmorgonen grydde och hans sedvanliga litterära veckoprodukt influtit, ökade genast lösnummerförsäljningen. Först när Böök började gå över alla gränser och skildrade nazisternas ockupation av Danmark som ett soligt förbrödringsäventyr, såg sig huvudredaktören Ivar Anderson tvingad att ingripa. Det fick vara någon ordning även under strecket, tyckte den omutlige på chefsstolen. Fredrik Böök slokade en smula under den omilda behandlingen men gitte likväl inte lämna tidningen. Liksom så många andra SvD-skribenter som önskat lämna fadershuset blev han varse, att "den stora och bildade allmänheten" inte är lika lätt att hitta på annat håll.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg! I Verner von Heidenstams, Oscar Levertins, Tor Hedbergs och Hjalmar Söderbergs gamla blad dröjde det, innan understreckaravdelningen kom i gång. Närmare bestämt tog äventyret sin början den 17 oktober 1918, då litteraturprofessorn Gerhard Gran från Kristiania framträdde med två artiklar i följd om "Ibsens sista dagar". Men sedan följde genast den stora stjärnparaden, under det första decenniet, t ex Henrik Schück, Harald Hjärne, Ellen Key, Per Hallström, Ludvig Nordström, Alf Ahlberg, Ernst Norlind, Anders Österling, Yrjö Hirn, Werner Söderhjelm, Johannes V Jensen, Frederik Poulsen, Eivind Berggrav, Ronald Fangen, Hugo von Hofmannsthal.

Att Gerhard Gran fick inleda, är en händelse som ser ut som en tanke. Man frapperas av att Norden och det nordiska stod så högt i kurs i äldre dagar. När den danske lyrikern Sophus Claussen 1918 formulerade några decembertankar, skrev han hela sin essay – på danska! Och ännu långt fram på 1940-talet kunde psykiatern, med dr Trygve Braatøy räkna med att bli fullt förstådd, när han använde sitt eget tungomål norska. Över huvud taget var den språkliga vigören anmärkningsvärd i äldre tid. Obesvärat kunde medarbetarna återge långa dikter av Goethe i tyskt original eller aktualisera stålblanka romarcitat på latin. Men så var också läsekretsen van vid att forcera utländsk vitterhet, till och med i bunden form. Rekordet i språklig ekvilibristik slog förmodligen Ragnar Josephson, när denne inför nyåret 1919 skrev en hel understreckare på vers i form av en Danteparafras. Den inleddes med ett citat ur Divina Commedia: "På halva banan av vår levnadsvandring/ jag fann i dyster skog mig vilsekommen."

Josephsons versifierade tidsbetraktelse var milt talat svartsynt och dyster. Ty sådan var stämningen strax efter första världskriget, Tysklands sammanbrott kastade sin slagskugga över understreckaren under hela dess barndom. I en tidning där Gustaf Stridsberg och Otto Järte och stora delar av den bildade svenska allmänheten stått på Tysklands sida, kändes det smärtsamt att behöva läsa om kejsar Wilhelms abdikation och marskalken Fochs hårda kapitulationsvillkor i Compiègneskogarna. Mycket riktigt tilläts Walter Rathenau, han som sedan blev tysk utrikesminister och 1922 mördades av rabiata antisemiter, att under strecket ondgöra sig över de hårda villkoren i Versaillesfreden. Han fick visserligen någon dag senare mothugg av Poul Bjerre, som menade att tyskarna borde hämta moralisk kraft ur nederlaget. Men Gustaf Stridsberg fruktade, att i Versailles hade såtts en draksådd som skulle alstra framtida folkhat och revanschstämningar. I en artikel "Världshistoriens ironi" påpekar han också, att "nu, medan varje timme rymmer mer världshistoria än förut decennier" har tsarväldets fall i Ryssland förändrat hela den världshistoriska kartan. Onekligen fick han rätt. Många av det gångna seklets olyckor lär kunna härledas ur det kaos som följde på det första världskriget, och i vilket fyra imperier – det habsburgska Österrike-Ungern, det wilhelminska Tyskland, tsarernas Ryssland och det ottomanska väldet – störtade samman som korthus. Kanske har rentav de historiker rätt som hävdar, att många av vårt snart tilländalupna sekels största olyckor – fascismen, Stalinväldet, nazismen, andra världskriget, det kalla kriget och Östeuropas utarmning – räknar sin början från just detta famösa fredsslut.

Att bläddra i gamla tidningslägg för att här och där sträckläsa vad som införts under strecket har sitt behag men inger också ambivalenta känslor. I ena ögonblicket säger man sig: ingenting är nytt under solen. Men i nästa stund: tiderna förändras och vi med dem. När Arkadij Waxberg och andra Rysslandskännare nuförtiden söker skingra dunklet kring postsovjetisk politik, skriver de kanske inte åtta understreckare i rad, vilket Harald Hjärne gjorde, när han 1920 utredde panslavismens mysterier. Men moder Rysslands gåtfulla oberäknelighet är ändå sig lik och gäckar uttolkarnas mödor lika mycket nu som då. Och när generalen Knut G Bildt 1924 oroade sig för försvarsbudgeten, formulerade han sig på ett sätt som skulle ha fröjdat om icke Sveriges nuvarande ÖB så i varje fall flertalet av hans underlydande: "Under nedåtgåendets period kunna försvarsvänner ej vara med om att allt skall nedrivas på en gång."

Å andra sidan förekommer artiklar som också understryker det stora avståndet mellan då och nu. När den 24-årige poeten och historikern Karl-Gustaf Hildebrand 1935 framträdde inför Karolinska förbundet, utbrast han i så hänförda hyllningar av Heidenstam, Karl XII och fosterlandet, att tidningens spalter antog en blågulare färg än vanligt. Tidens oro gav tydlig näring åt de patriotiska tonfallen. Talaren lyckades rent av med konststycket att göra Karl XII till ett inbegrepp av den karolinska, den svenska rättsstaten. Hjältekonungen framstod därmed som själva motsatsen till den slagskämpe vilken i dag dyrkas av våra kortsnaggade yngre diktatursvärmare, ja blev hart när en motståndsman mot allsköns våld och rättslöshet. "De grundläggande värdena i den karolinska epoken äro också i dag – och särskilt i dag – brinnande aktuella, fastän de i denna stund tyckas hotade till livet. Det stycke Västerland, som blev givet också åt oss, är ju i uppenbar fara. Våldet trampar ännu en gång under fötterna den rättstanke, i vars ärenden Karl XII ville handla som Guds fiskal."

Den europeiska kontinenten mellan världskrigen var ännu statisk, stillastående men också stor på ett sätt som vi i dag knappast kan föreställa oss. Och något liknande måste ha gällt om Sverige. Man märker det på resereportaget och hembygdsskildringen. Att resa var i äldre dagar ett sannskyldigt företag, ett mirakel, en sensation. När Henrik Schück vandrar omkring på den romerska campagnan eller Axel W Persson söker sig upp till Delfi, företar de färder som långtifrån är var man förunnade. Och när tidningens medarbetare C J Engström 1920 flyger från Croydons flygfält via Hamburg till Malmö under rubriken "London-Malmö i luftexpress", får han resan att framstå som vore den nästan lika exotisk som en färd till Mars. I och med att utlandsresorna nuförtiden blivit var mans egendom och vardagsvara, fordras det betydligt mer av skribenten för att göra upptäcktsfärderna märkvärdiga och lärorika. Sven Aurén, Göran Schildt, Per Erik Wahlund är några av dem som lyckats med bedriften. Och kanske lyckades också Gunnar Brandell, när han på oländiga franska och spanska småvägar bilade utmed den gamla pilgrimsrutten från Paris ner till Santiago de Compostela. Kanske låg hemligheten i att han fick Rolandssångens Europa att leva upp igen, just som han passerade Pyrenéerna.

Samma krav på sensation tyngde knappast Sten Selander, när denne i svett och landsvägsdamm på trampcykel letade sig fram genom Tivedens täta skogar eller när prins Wilhelm klev ut på Roslagens gråstenshällar i närheten av Albert Engströms sommarviste i Grisslehamn. Det räckte i sådana ögonblick med att andas havsluft eller skogsdoft för att få läsekretsen att trivas och upptäcka nåden i att vara svensk. Man måste ha läst ett antal understreckare av botanisten och naturentusiasten Sten Selander för att förstå Ivar Andersons hänförelse i hans bok om Svenska Dagbladets historia: "Med Selander kom det in något ljust, soligt och friskt i tidningens spalter. Man kände den saltmättade vinden blåsa över Kattegattstranden, doften från de underbara lövängarna på Ölands västkust, känslan av oändlig rymd och ro på lapplandsfjällets höjd. Han hade förmågan att kunna se det stora i det lilla." Alla hembygdsreportage var naturligtvis inte lika idylliska, så t ex inte när Vilhelm Moberg skildrade bondpojkarnas slagsmål på marknaderna hemma i Värend. Men frågan är likväl, om det inte går att urskilja en linje – mer eller mindre rak – från Selanders landskapsprosa fram till Kai Curry-Lindahls, Tord Halls och Hans Krooks lärda exposéer. Naturvetenskapen trängde successivt in i spalterna liksom det moderna miljömedvetandet. I samma stund krympte både Europa och universum. Brasiliens regnskogar kom oss nästan lika nära som bokskogarna i Skåne. Och i Uppsalaastronomen Åke Wallenquists otaliga betraktelser rörande himlakropparna fick Kants ord om "stjärnhimmeln ovanför mig och sedelagen inom mig" en ny betydelse. Aniaras och rymdfärdernas stund var inne.

För understreckaren finns som bekant inga föreskrifter, inga lagar, ingen inneboende genreestetik. Det är den någorlunda omfångsrika kulturartikelns charm och lockelse. Men i den personliga betraktelsens form och med det egna engagemanget och ansvarskänslan som enda insats har många lysande skribenter likväl här firat det tryckta ordets triumfer. Algot Werin, Knut Hagberg, Moses Pergament, Tor Andræ, Yngve Brilioth, Kjell Strömberg, Ivar Harrie, Frans G Bengtsson, Karl Asplund, Anton Karlgren, Anders Österling, Gunnar Hägglöf, Victor Svanberg, Stig Ahlgren, Åke Janzon – för att blott nämna några bland de inte längre verksamma – har förgyllt läsarens vardag och vidgat hans kunskapshorisont. När Svenska Akademiens sekreterare E A Karlfeldt 1920 tog det nya psalmboksförslaget under behandling eller när hans sentida ämbetsbroder Karl Ragnar Gierow 1967 skärskådade direktiven för en ny bibelöversättning, vinnlade sig båda om det svenska språkets renhet, styrka och höghet. Men det skedde förstås vid en tidpunkt då Akademien ännu inte låtit ana, att den helst abdikerar från uppdraget att vara språkligt vägledande och normerande. Från Erik Wellander och långt fram i tiden har renhållningsarbetet under strecket fortgått, mot språkets och därmed tankens nedskräpning och fördärv. Det är ett förehavande som knappast mist sin aktualitet i nuet.

Som bålverk mot dumheten, som försvarsmur mot tankeslappheten, som bastion mot okunnigheten har understreckaren länge spelat en viktig roll i det svenska offentliga samtalet. Den försvarslinjen behöver ligga kvar, liksom det samhällskritiska uppdraget behöver värnas och vårdas. Sven Fagerberg har en gång sagt: "Om det finns några intellektuella i Sverige måste det i första hand vara deras uppgift att analysera och värdera de nya herrarna." När television och radio krälar i stoftet för regering och departement, är det en viktigare uppgift än någonsin. När det svenska försvaret, sjuk- och åldringsvården, rätts- och polisväsendet, kyrkan, skolan och universitetet visar tydliga tecken på att krackelera, när gemensam värdegrund och välfärd vacklar, saknas sannerligen inte uppgifter eller samtalsämnen.

I ett land där inte ens ärkebiskopen längre tror på Guds allmakt, tycks ofta slumpen regera och oftast bara den. Det kan ligga nära till hands att gripas av vankelmod och villrådighet. 1918 års understreckarskribenter levde i skuggan av en katastrof. När vi om några timmar går in i ett nytt årtusende, är horisonten dunkel. Desto viktigare att hålla huvudet kallt och det offentliga samtalet levande, med det fria ordets hjälp och det kritiska förnuftets. Under strecket bör detta tankens fria liv ha sin hemortsrätt länge än.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Första understreckaren, införd i SvD den 17 oktober 1918.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X