Annons
Recension

Bok utan namnBoken som poeter alltid drömt om

STOR SYNTES Göran Sonnevi skriver en poesi som ger realitet åt tiden; hur den rör sig, upprepar och varierar sig genom kroppar och handlingar. En av den svenska litteraturens viktigaste poeter har skrivit en bok som tycks vilja omfatta allt, skriver Jesper Olsson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jag står inför boken, ser sidorna torna upp sig, orden växa. Läser om alltet och intet, om en möjlig och omöjlig totalitet, om det ändliga, infinita och transfinita. Det är ett samtal mellan levande och döda och ofödda som pågår, ett samtal som kryper nära inpå äppelblommens knoppar och ekens pollen för att i nästa ögonblick rikta blicken mot en komplex matematisk rymd av vektorer och integraler. Det är en bok av det slag som poeter drömt om genom historien, en bok som tycks vilja omfatta allt.

Göran Sonnevis nya ”diktsamling” är ett slags uppföljare till ”Oceanen” från 2005, men rymmer nästan dubbelt så många sidor. Liksom föregångaren består den av två delar – en avdelning med dikter av skiftande format samt en långdikt på drygt 400 sidor (”Disparate sin nombre”) – vars material har inhämtats från en mer än femtioårig period av skrivande, men som nu kristalliserats i en arkitektur av glädje, smärta, förtvivlan, förundran och sällsynt poetisk – även om ordet är svårbrukbart – skönhet.

Annons
Annons
Annons