Johan Svedjedal:Boken i det globala flödet av text, ljud och bild

Datormiljön tycks hota att svälja den bokliga kulturen med sin omättliga aptit på konvergens. Allt tenderar att flyta samman i ett digitaliserat världshav. Men ännu är det för tidigt att skriva elegin över Gutenbergs uppfinning.

Under strecket
Publicerad
Annons

UNDER STRECKET

År 1994 publicerade den amerikanske litteraturforskaren Sven Birkerts en bok med den olycksbådande titeln ”The Gutenberg Elegies”. Den ger en dyster bild av bokens framtid. Den litterära kulturen är som en kyrka som har övergivits av sin församling. Även om viktiga verk fortfarande skrivs är det svårare än någonsin för dem att publicerade. Om de publiceras har de svårare att bli distribuerade, om de blir distribuerade har de svårare att bli sålda, om de blir sålda har de svårare att bli lästa.

I Birkerts elegiska värld är boken mer illa ute än någonsin. I somliga kretsar väckte den jubel, i andra vrede. De som instämde med Birkerts pekade på minskande litterärt intresse hos ungdomar; de som invände mot honom pekade på att massmedierna hittills inte utgjort något hot mot boken och att de nya digitala möjligheterna faktiskt kunde vara till stöd för den textburna litterära kulturen. Med åren blev argumenten mer enträgna. Hade inte Birkerts hört talas om Print On Demand? Förstod han inte att Internet öppnar helt nya möjligheter för alla att publicera sig? Visste han inte att nätbokhandlarna erbjuder ett större samlat utbud av böcker än någon annan bokhandel?

Annons
Annons

Optimisterna tycks hittills ha fått rätt, inte bara vad gäller publiceringen av olika slags material på Internet (som nu är världens största forum för gratisläsning), utan också beträffande den traditionellt tryckta boken.

Tillgänglig statistik tyder på att bokutgivningen hävdar sig bra i massmediesamhället. Under efterkrigstiden har utgivningen ökat stadigt i västerlandet (räknat i titlar per capita). Utbudet blir större och större – i Sverige ökade bokutgivningen med nästan åttio procent från 1980 till 1996, samtidigt som den dagliga lästiden och andelen bokläsare i stort sett låg fast, enligt vissa undersökningar till och med med en viss tillväxt. Med sådana siffror verkar det kanske för tidigt att begråta den litterära kulturen – åtminstone med de panikspridande argument som Birkerts använder.

Men även om det är för tidigt att räkna ut Gutenberg måste åskådaren notera att bokkulturens fotarbete börjar bli osäkrare. Jämsides med siffrorna för befolkningen som helhet finns nämligen uppgifter om att bokläsningen under nittiotalet har minskat i alla undersökta grupper under 24 års ålder och att föräldrar har halverat den tid de läser för sina barn. Det behövs ingen större fantasi för att föreställa sig riskerna med att läsningen minskar bland barn och ungdomar. Att en generation får mindre inrotade läsvanor kan i sig vara ett tillräckligt stort problem för läskulturen. Men det riktigt allvarliga hotet kommer om ett par, tre decennier, när denna generation blir föräldrar och ska tradera läsvana till nästa generation. En viktig del i förmedling av kulturvanor består helt enkelt i att barn härmar sina föräldrar.

Annons
Annons

Vart går de helst – till bokhyllan, tv-fåtöljen, datorn? Var finns det som är roligt och värt att sträva efter? För pessimisten finns fler olycksbådande siffror att peka på för svenskt vidkommande. Enligt Svenska förläggareföreningens statistik (som visserligen inte alls är heltäckande) tycks antalet sålda böcker ha nått sin topp ungefär år 1990, varefter det har sjunkit med drygt tio procent. Jämkar man samman den utvecklingen med andra trender finner man att fler och fler böcker publiceras, men att de trycks och säljs i allt mindre genomsnittliga upplagor. Ironiskt nog ligger digitaliseringen i hög grad bakom detta mönster. Tekniska framsteg i produktion och distribution har gjort bokindustrin mer kostnadseffektiv så att en bok har lättare att bära sina kostnader.

Rationaliseringen har präglat alla led – från att författaren är med om sättningen (genom att leverera manus på diskett) till produktion via digital tryckning och Print On Demand, samt postorderförsäljning via Internet. Följden har blivit att datoriseringen har fött fler böcker, inte färre.

Bokvärlden uppvisar alltså samma utveckling som medielandskapet som helhet: ett allt större och alltmer splittrat utbud. Och under tiden har boken förlorat sin forna särställning. För hundra år sedan var tryckprodukter (böcker, tidningar, tidskrifter, noter) medievärldens kungahus: de regerande medierna. När den nya elektroniska tekniken detroniserade tryckkulturen kom genomgripande förändringar i medievanor, men också i sätten att uppfatta världen och orientera sig i den. Den mångomtalade ”postmoderna känslan” är i själva verket i hög grad en effekt av dessa mediala revolutioner. De ligger bakom den ström av bilder, åsikter och verklighetsfragment som har bidragit till en decentrering av kulturarvet, kanske också en upplösning av värderingar och en tilltagande blandning av verklighet och fiktion. Som Fredric Jameson har understrukit består postmodernismen i en senkapitalistisk mediekultur där människor ständigt bombarderas med fragment av bilder, ljud och tecken. Kanonaden har funnits så länge människor kommunicerat. Men den avgörande skillnaden är att flödet nu är långt starkare än förut – och den tryckta bokens statistiska andel allt svagare.

Annons
Annons

En följd av den långa serien av medierevolutioner har blivit att boken tvingas leva i vad den danske litteratursociologen Hans Hertel har kallat en ”mediesymbios”. För att slå igenom ordentligt måste en bok synas i andra medier.

Den mest grundläggande formen är förstås annonsering och recensioner i tidningar och tidskrifter (detta var förutsättningen för den moderna bokmarknadens genombrott). Därifrån kan mediesymbiosen fortsätta så att författaren uppmärksammas i tidningarna på annat håll än kultursidorna – det kan kallas Rushdieeffekten, men gäller lika väl böcker som P O Enquists ”Sekonden” eller Ulf Lundells ”Jack”. Ännu större blir genomslaget om boken filmatiseras eller uppmärksammas i radio eller tv – när pratshowsdrottningen Oprah Winfrey började rekommendera böcker via sitt eget tv-program mångdubblades deras försäljning över en natt. Och vad vore Nobelprisets reklamvärde utan en serie ordentliga presskonferenser, reportage och artiklar?

Mediesymbiosen kan förstås gå andra vägen, så att personer som är kända uppmanas att skriva en bok (själva eller via spökskrivare) som sedan kan diskuteras vidare i medierna. Detta kan kallas Monica Lewinsky-effekten. Denna mediesymbios är en del av den livskraft hos den bokliga kulturen som kan kallas Gutenbergförmågan – alltså kapaciteten inom bokvärlden att anpassa sig till mediala och tekniska revolutioner. Ur den synvinkeln är datoriseringen bara den senaste delen i en lång utveckling som under flera sekler både har hotat och närt den bokliga kulturen.

Annons
Annons

Datorerna är på en gång bokens värste konkurrent och dess bäste vän.

När järnvägarna slog igenom i Sverige vid mitten av 1800-talet ledde det till ett uppsving för bokvärlden. Tidigare hade förläggare haft stora problem med att alls få ut sina böcker till avlägsna orter – recensionerna kunde komma åtskilliga månader innan böckerna faktiskt fanns tillgängliga och på 1830-talet kunde det dröja ett år innan en ny svensk bok nått ut över hela landet. Med järnvägarna fanns helt andra förutsättningar för nationell samtidighet i bokvärlden – bokmarknadshistorikern Sven Rinman hade alldeles rätt när han pekade på utbyggnaden av järnvägarna som den viktigaste faktorn bakom framväxten av en nationell litterär kultur under 1800-talet. Järnvägarna kom också att bli själva den tekniska basen för det kommissionssystem för den svenska bokhandeln som infördes på 1840-talet och som innebar att de stora förläggarna använde sig av återförsäljare med viss ensamrätt. När sådana försäljare skulle utses var ett gott argument ofta att orten hade järnvägsstation. Som andra affärsmän visste förläggarna att järnvägsorterna drog till sig folk, pengar och handel.

Men järnvägen präglade också den litterära kulturen på andra plan. Farten i järnvägsresan blev snart en symbol för modernitet, för ett nytt slags nervösare livskänsla. Järnvägsresan blev ett tillfälle för bokläsning. När förläggarna satsade på bokserier med titlar som ”Järnvägsbiblioteket” handlade böckerna inte om tåg, utan var avsedda att läsas där, ungefär som man numera talar om ”flygplatsromaner”. Dessutom blev stationerna och tågen pålitliga platser att sälja böcker och andra tryckta publikationer på. De såldes ombord på tågen av tågbud som drog överlastade vagnar genom korridorerna och på stationerna via Pressbyrån, som byggde sin framgång på ett kontrakt som gav kedjan ensamrätt inom stationsområdena.

Annons
Annons

Lika genomgripande betydelse hade det när elektrifieringen av Sverige tog fart under 1800-talet. Och när radion slog igenom omkring 1930 fruktade många i bokbranschen först bokens nya konkurrent – men bokvärlden lärde sig snabbt att se den litteraturfrämjande kraften i radioteater, litteraturkrönikor, klassikerföredrag och Dagens dikt.

På liknande sätt tycks nu datorerna lova att öppna nya vägar för skönlitteraturen. Datoriseringen är den hittills mest avancerade fasen i den elektrifiering av samhället som var nödvändig för industrisamhällets genombrott i västerlandet och som födde de audiovisuella medierna. Som Jay David Bolter och Richard Grusin har framhållit i ”Remedition: Understanding New Media” (MIT Press, 1999) betyder genombrottet för ett nytt medium inte bara att nya egenskaper läggs till medievärlden, utan också att det nya mediet tar till sig det gamla, kanske också påverkar det. I en mening kan Internet därför visa sig ha en mindre fundamental betydelse än de tidiga mediala revolutionerna. Vi ser, läser, vi tittar, vi lyssnar – men via datorer, som tidigare via andra medier. Är nätradio en större revolution än radio?

Till det kommer att problemen med kvalitetskontroll ännu så länge är nästan oöverkomliga på Internet. Vem garanterar att informationen är sann eller åtminstone kontrollerad? Var går gränsen mellan analys och propaganda? Vid närmare begrundan förvandlas nätet till en härva av osäkerhet. Samtidigt erbjuder datorerna unika egenskaper som gör dem till något annat än böcker och andra medier: förmågan att lagra enorma mängder data, program för att söka igenom och analysera stora mängder information, möjligheten för flera användare att interagera samtidigt, dess verkligt multimediala egenskaper. Just dessa egenskaper gör att datormiljön tycks hota att svälja boken – och alla andra medier – med en omättlig aptit på konvergens. I det moderna globala flödet av information och underhållning tenderar allt att flyta samman till ett slags världshav av text, bild och ljud – det världsomspännande flöde av tecken som sociologen Manuel Castells har kallat ”supertext”. I denna datorburna ”supertext” hänger allt samman, allt är direkt åtkomligt, sökbart, navigerbart och kopierbart.

Annons
Annons

I en sådan värld kan den tryckta boken och dess författare förhålla sig på två diametralt motsatta sätt – och Gutenbergförmågan lär se till att bägge blir representerade i böckernas värld. Det ena är att vända ryggen åt hela utvecklingen, att peka på att boken har sina unika fördelar vad gäller tyst, koncentrerad läsning av långa verk, att den är ett oöverträffat medium vad gäller att öppna inre rum för fantasi, medkänsla och inlevelse, liksom vad gäller möjligheterna till språklig komplexitet och mångtydighet. På det sättet blir den bokliga kulturen ett alternativ till supertextens flimrande, mångfärgade värld, en försvarshandling mot de audiovisuella mediernas dominans, mot otåligheten i en värld av klickande och zappande. Då skulle boken söka sin egen förnäma avskildhet, ungefär som Vilhelm Ekelund en gång vände ryggen åt marknad och modernitet.

Det andra alternativet är att tvärtom gå in i en ännu tätare mediesymbios – att låta litteratur förmedlas av datorer, att låta den innehålla berättelser om datorisering, att låta den tryckta boken härma datorns sätt att arbeta, att hitta berättartekniska lösningar, strukturprinciper och register som påminner om hur de digitala hypertexterna fungerar. Kort sagt – att låta boken försöka svälja datorn.

Den utvecklingen har redan blivit affärsidé bland författare och förlag. När Sigge Ekelund i höstas gav ut sin roman ”Synantrop” var den ett exempel på hur en författare berättar om datormediet för att skriva om en kärlek i fantasin (huvudpersonen skapar en digital kopia av sin älskade i sin dator). Och när Sven Lindqvist publicerade ”Nu dog du” försåg han denna fragmentbok med 22 ”ingångar” (eller system av hänvisningar) som gör att framställningen delvis kan läsas multisekventiellt, på ett sätt som i någon mån påminner om hur en hypertext fungerar. Sådant har förstås gjorts förut – boken har haft flera sekler på sig att skapa sinnrika system för innehållsförteckningar, register och korshänvisningar. Men samtidigt visar sådana försök hur den bokliga kulturen muteras i datorernas tidevarv, allt för att överleva i en ny medial miljö.

Annons
Annons

Datoriseringen av samhället må vara en medial revolution som i betydelse ligger någonstans mellan boktryckarkonstens och tv:s genombrott. Men det krävs mer än en datorrevolution för att ta kål på den tryckta boken. Ännu är det för tidigt att börja med sorgesångerna över Gutenbergs uppfinning – även om bokens och skriftkulturens framtid lär ligga på andra ställen än enbart i trycksvärtans, papperets och pärmarnas land. I själva verket finns den i fler medier än veckan har dagar.

Johan Svedjedal
Johan Svedjedal är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Gårdagens samt dagens artikel bygger på ett kapitel ur författarens ”The Literary Web: Literature and Publishing in the Age of Digital Production”, som utkommer i februari.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons