Annons
Recension

Just KidsBohemromantik på högsta nivå

ROCKPOET ”Just Kids” är full av episoder och anekdoter. Vi får vi veta hur det gick till när Patti Smiths och Robert Mapple­thorpes konstnärskap erövrade världen. Det är fascinerande läsning, skriver Kaj Schueler.

Uppdaterad
Publicerad

På scenen är Patti Smith kompromisslös men generös, hon ser sin publik rätt i ögonen. Hennes energi och totala närvaro påminner mer om Bruce Springsteen än Bob Dylan. Men det är snarare med rockpoeter som Bob Dylan, Jim Morrison och i viss mån Jimi Hendrix som hon känner en djup frändskap. Den store inspiratören är dock i första hand Arthur Rimbaud (som fattig 16-åring stal hon hans ”Illuminationer” i ett antikvariat) men hon har också tagit intryck av amerikansk beatpoesi och engelske poeten, konstnären och mystikern William Blake.

Patti Smith är med andra ord en självklar del av en imponerade amerikansk rockpoetisk tradition. Namnen är många men alla har det gemensamt att de funnit sceniska uttrycksmedel för sin poetiska vision. Det var därför logiskt att Patti Smith efter många års poesiskrivande scendebuterade tillsammans med Lenny Kaye och hans gitarr på St Mark’s Church – New Yorks främsta scen för avantgardepoesi – och att hon nästan 30 år senare var en av artisterna som (tillsammans med Ed Sanders och Tuli Kupferberg) hyllade Allen Ginsberg i en stor minnesceremoni i The Cathedral Church of St John the Divine 1998.

Annons
Annons
Annons
Annons