Annons

Det vita folketBödel och offer såsom i en spegel

Issaka Sawadogo och Vera Vitali.
Issaka Sawadogo och Vera Vitali. Foto: Nonstop Entertainment

”Vad gör jag här? Vad har jag gjort?” undrar Alex i ”Det vita folket”. Det enda brottet är att vara papperslös – det enda budskapet är att peka ut maktförhållanden. Men den hårda verkligheten 2015 gör maktspelet lamt och skräcken uddlös, tycker Hynek Pallas.

Under strecket
Publicerad

Med jämna mellanrum drabbas Sverige av filmdebatter. De handlar nästan undantagslöst om verk som anses utnyttja verkliga händelser eller personer på fel sätt: en sexköpande Olof Palme (”Call girl”) eller våldtäkterna i Bjästa (”Flocken”). Mindre ofta talar vi om indirekta förhållanden. Vad händer till exempel när en genrebunden historia använder en föreliggande verklighet för att diskutera maktfrågor? Hur styr det blickar och tolkning? Det vill säga: när regissören Lisa Aschan inleder en science fiction-inspirerad berättelse om ett flyktingförvar med texten ”Sverige, 2015” – då kommer publiken att se den med sin samlade bråte om det här landet i bakhuvudet.

Bråten slår genast en järnring kring tankarna när jag ser ”Det vita folket”. Porten hinner knappt slutas om bilen som fört Alex K (Vitali) – nyss gripen vid mataffären för att hon saknar papper – till ett kalt bergrum, innan vi får en scen där uniformt klädda vårdare under ledning av personalchefen Viktoria (August) korkar upp champagne och äter tårta.

Annons
Annons
Annons