Annons

Mario Vargas Llosa: Bob Marley – ett slags grov Rimbaud

Bob Marleys reggaemusik har sitt ursprung i Trench Town i utkanten av Jamaicas huvudstad Kingston. Reggaen är liksom rastafarikulten sammanbakad av blodet och svetten från Trench Town, konstaterar Mario Vargas Llosa. I denna artikel söker han nycklarna till gåtan Marley på de gator där denne först gjorde sig gällande som ligist, fotbollsspelare och slagskämpe – "ett slags Rimbaud, serafisk och demonisk, elegant och grov, omogen och genial".

Publicerad
Bob Marley (1945–1981) och 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa.
Bob Marley (1945–1981) och 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Foto: IBL

När Cromwells styrkor invaderade Jamaica år 1655 och ryckte fram utan att låta sig hejdas, befriade de spanska kolonisterna sina ettusenfemhundra slavar, vilka försvann i snåren. Under följande turbulenta sekler återkom de, prydda av namnet Maroons (av cimarrón: vild, förrymd) och en aura av okuvlighet. Ur detta otämjda släkte framföddes år 1887 Marcus Garvey, “negritudens” förkunnare. Utan hans lära om de svartas återvändande från Amerika till Afrika skulle rastafarikulten aldrig ha nått utanför Jamaica, och utan honom skulle Bob Marley inte ha blivit den han var.

Även om historikerna dryftar det, tillskriver man i allmänhet Marcus Garvey profetian: “Ni skall blicka mot Afrika, där de kommer att kröna en svart konung. Han blir Frälsaren.” På träden och taken i byarna och på murarna i Jamaicas getton började fromt utformade reproduktioner av Haile Selassies ansikte uppträda, liksom den etiopiska flaggans gröna, röda och guld. Den nya religionens anhängare stammade ur folkdjupen och deras lära var enkel: Jah (en kortform för Jehová) skulle vid en hemlig tidpunkt leda det svarta folket tillbaka till Etiopien, ut ur Babylon (den värld som behärskades av den vite, av synden och grymheten). Ögonblicket var nära, ty Jah hade förkroppsligats i monarken i Addis Abeba. Rastas undvek alkohol, tobak, kött, skaldjur och salt, och följde de gammaltestamentliga föreskrifterna (3 Mos. 19:27, 21:5; Hes. 44:20) att inte klippa håret, skägget eller ens naglarna. Deras kommunion och grundläggande rit utformades kring ganja, marijuanan  – en helig planta som lånat glans av själva Konung Salomo på vars grav den spirade.

Första gången Bob Nesta Marley såg en rasta var i Nine Miles, en liten by i socknen St Ann där han föddes 1945. Han var son till en svart kvinna och en vit man som gifte sig med henne men genast övergav henne. Mulattpojken brukade fascinerad lyssna till de medeltida berättelser om Preste Juan – abessiniernas konung – som den lokale häxdoktorn, en inspirerad berättare, underhöll bönderna med. Han bar ett ormbo på huvudet, hade dimmig blick och tycktes flyta fram i stället för att gå: uppenbarelsen skrämde en gång pojken som samma natt drömde om honom. Men hans omvändelse till rastafarikulten skedde långt senare.

Annons

Nine Miles har knappast förändrats sedan dess. Den är fortfarande en liten eländig by högt uppe i en brant bergssträckning, dit man kommer via en oändligt lång och slingrande bergsväg utmed avgrunderna. Brädskjulet där Bob Marley föddes finns inte längre. De fromma rekonstruerar det nu i cement och har satt en planta ganja vid tröskeln. Hans grav ligger nu högre upp, på en annan topp dit man måste ta sig till fots. Det sägs att man därifrån den sorgliga begravningsdagen kunde se ett många kilometer långt folkmyller. Där finns stenen där han brukade sätta sig för att meditera och komponera, och där finns hans gitarr. En bonad broderad av etiopier pryder gravmonumentet, in i vilket man träder barfota och varifrån votivgåvor hänger, i form av fotografier, urklipp ur dagböcker, vimplar och till och med kylarmärket från hans bil, en BMW. Han föredrog det märket eftersom initialerna var en förening av hans egna och bandet han blev känd med: The Wailers.

Den rasta som guidar oss tar samtidigt sina sakrala bloss, liksom det nordamerikanska par som listat sig med i vår lilla lastbil. Besöket inkluderar en vandring genom ett vidsträckt fält med heliga plantor. Eftersom marijuanan i teorin är förbjuden på Jamaica frågar jag den trosutövande om man inte haft problem med polisen. Han rycker på axlarna: “Ibland kommer de och rycker upp dem. Än sen? De växer upp igen. Är de inte naturliga kanske?” Några dagar dessförinnan, på en Reggae Bashi eller utomhuskonsert i Ocho Ríos såldes torkad ganja i lös vikt eller rullad till spliffs. Det skedde helt öppet och försäljarna bjöd ut den som läskedryckerna och ölen. Jag tror inte jag har varit på någon offentlig plats på Jamaica utan att man erbjudit mig marijuanan, eller utan att ha sett någon röka den, och inte endast rastas.

Men det är inte i Nine Miles man bör söka nycklarna till gåtan Bob Marley, och inte heller i det hus på Hope Road i Kingston som han köpte av sin producent när han stod på höjden av sin bana, och där det nu finns ett museum till hans minne. Det är i stadsdelen Trench Town, i de västra utkanterna av Jamaicas huvudstad. Det var nämligen på dessa våldsamma och besjälade gator som han tillbringade barndom och ungdom. Där blev han rasta och artist och där ligger fortfarande i luften förutsättningarna för hans tänkande och hans musik. Flugorna och sophögarna, de brokiga anhopningarna av skräp som de fattiga använt till bostäder där de knappt kan leva – allt är detsamma som i vilken miserabel stad som helst i tredje världen.

Skillnaden är att man här inte bara stöter på smuts, hunger och våld utan också hela tiden möter yttringar av denna “religiositet i vilt tillstånd” som Claudel tyckte sig finna i Rimbauds poesi. Den utsöndras ur Lejonets av Juda skäggiga anlete och de abessinska färgerna på plank, skyddsmurar och korrugerade plåtar liksom på de merovingermössor som rastas samlar flätorna i när de spelar fotboll. Det var gurun Mortimo Plano som omvände honom och sände iväg honom längs en mystisk färdled han aldrig skulle lämna. Men innan dess, som yngling, bör den Bob Nesta Marley vilken gjorde sig gällande på dessa gator som ligist, fotbollsspelare och slagskämpe ha varit ett slags Rimbaud: serafisk och demonisk, elegant och grov, omogen och genial.

Artikeln publicerades ursprungligen den 2 februari 1995.

I likhet med rastafarikulten är reggaen sammanbakad av blodet och svetten från Trench Town: i den blandas urgamla rytmer från de lokala stamsammanhang förfäderna slets bort från när de fördes till den slavmarknad som muren kring stadsdelen utgör en återstod av. Här finns ackumulerade lidandet och vreden efter århundraden av kryperi och förtryck, ett messianskt hopp som fötts ur troskyldig bibelläsning liksom nostalgiska föreställningar om ett mytiskt Afrika höljt i lustgårdsfantasier – och en desperat och narcissistisk strävan att möta och mista sig själv i musiken.

På sjuttiotalet, när The Wailers spelade in sina första skivor i den enkla Studio One i Kingston som The Skatalites och andra band drev, hade reggaen etablerat sig som den populäraste musiken, trots motstånd från myndigheterna vilka såg uppmaningar till revolt och kriminalitet i sångtexterna. Bob Marley skapade inte reggaen, men han gav den sin omisskännliga personliga prägel och upphöjde den till religiös rit och politiskt evangelium. Den poesi han inblåste i musiken berörde hans landsmän så djupt därför att de i den kände igen sina plågor, de tusen och en orättvisor som utgjorde livet i Babylon. Men i poesin fanns också optimistiska och övertygande skäl för att uthärda olyckorna: att veta sig tillhöra de av Jah utvalda, de som strax skall vara igenom den långa prövningen och anlända till det förlovade landet, de vars befrielse stundar.

Musiken väckte hans landsmäns entusiasm därför att den var deras egen traditionella, berikad med de moderna rytmerna från Amerika: rocken, jazzen eller den trinidadiska kalypson, liksom det kyrkliga livets hymner och danser. Bob Marley talade till dem på en jamaicansk dialekt som var obegriplig för den ovane. Hans teman var gatans bråk, passioner och skvaller, men insvepta i ömhet, mystik och fromhet. Ordet autentisk har, applicerat på en konstnär, en farlig biton: existerar verkligen äktheten? Utgör den inte bara ett enkelt tekniskt problem för varje skapande person som kan sitt jobb? För Bob Marley var den inte det. Åtminstone efter 1968, då han tack vare samtalen med Mortimo Plano definitivt lät sig omfattas av rastafarireligionen, lade han i de sånger han skrev in sin enkla tro och gatpojksmystik, sin messianska dröm, sitt musikaliska kunnande, sin brinnande religiösa iver och sin rösts djungellikt förtätade klagan.

Även om det under hans aktiva tid  – sextio – och sjuttiotalen  – framträdde många begåvade kompositörer och artister i världen, var han den ende som utöver inspiration och originalitet ägde fläckfri autenticitet. Han motstod alla frestelser, till och med den mest förhäxande som är livets egen, ty han föredrog att dö vid trettiosex års ålder framför att i strid med sin religion låta amputera en cancerdrabbad tå. Det är sant att han dog stenrik  – han efterlämnade trettio miljoner dollar  – men han njöt nästan inte alls av denna förmögenhet. Ty när man besöker huset på Hope Road, den enda lyx han tillät sig när hans snabba berömmelse gjorde honom välbärgad, märker man hur torftig den lyxen var i jämförelse med vad vilken som helst hyggligt framgångsrik sångare kan unna sig i dag.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Under berömmelsens år liksom den fattiga ungdomstiden fann han sin glädje främst i dammet och bland avfallet i Trench Town: sparkande på en fotboll, försänkt i en mystisk introspektion varur han återvände till världen euforisk eller gråtande, klottrande ned en sångtext i ett skolhäfte, på väg att ta ut en ny melodi på gitarren eller insupande ganja-cigarrettens sötsura moln. Han var generös på gränsen till slösaktig gentemot vänner såväl som fiender, och den lyckligaste dagen i sitt liv upplevde han när han med sina pengar kunde bistå släktingarna till den avsatte Haile Selassie, denne despot som Gud trodde på. När han besökte Afrika upptäckte han att kontinenten långtifrån motsvarade det mytiska frälsningens land för de svarta som fanns i hans tro och hans sånger. De blev därefter mindre “negristiska”, mer ekumeniska, medan hans pacifistiska agitation och krav på andlighet intensifierades.

Man behöver inte vara religiös för att förstå hur oändligt mycket torftigare och eländigare livet skulle vara för de fattiga och usla utan religionen. Man inser också att folken har den religion de behöver. Jag förkastade rastas pittoreska teologiska synkretism, deras marijuananattvarder, deras förskräckliga mathållning och deras trassliga hårväxt då jag upptäckte att en av mina söner och några av hans skolkamrater hade blivit lärjungar i denna tro. Men det som hos dem utan tvivel bara var ett övergående mode, en flyktig lustutlevelse hos privilegierade ungdomar, innebar något annat på de sorgskuggade smågatorna i Trench Town. Där, liksom i de fattiga och övergivna byarna i St Ann framstod för mig religionen som en djupt gripande satsning på ett andligt liv i motsats till moraliskt sönderfall och mänsklig orättvisa. Jag ber rastas om ursäkt för vad jag tänkte och skrev om dem, och vid sidan av min beundran för hans musik uttalar jag min respekt för Bob Marleys tro och idéer.

Översättning från spanskan: Ulf Eriksson.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Bob Marley (1945–1981) och 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Artikeln publicerades ursprungligen den 2 februari 1995.

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons