Blur behåller värdigheten

LONDON Vad händer sedan? Ingenstans är frågan mer relevant än i musikvärlden. Måste det verkligen sluta som med, säg, Mötley Crüe som gamla, tjocka och trasiga än en gång tvingar ner sina stackars Mr Burns-kroppar i spandexovarellerna med Jack Daniels-flaskan – numera fylld med örtte – som krampaktig accessoar i handen.

Under strecket
Publicerad
Annons

I måndags publicerades den före detta Blurbasisten Alex James självbiografi Bit of a Blur här i England. Den har fått strålande recensioner och jag läste ständigt småfnittrande precis ut den på en flygresa till Stockholm. Han är en hemskt rolig skribent och skriver precis som han ser ut – som en bortskämt valpig överklass-snobb med luggen i ögonen. Men hur underhållande det än är att ta del av hans beskrivningar av sina – och hans bandkollegers – sprit- och kokain­excesser från 90-talets mitt så är det man verkligen tar med sig när man slagit igen boken hur Blur är ett av oerhört få band som mangrant kommit ut på andra sidan med en imponerande vuxen värdighet.

Jag har ju läst Alex James varje vecka sedan jag kom till London, både som ostkrönikor i Observer Food Monthly och som krönikör i The Independent där han skriver om sin vardag som bonde. Japp, Alex James blev trebarnsfar och mjölkbonde i whiskeyfärgade manchesterbyxor och Barbourrock. Sångaren Damon Albarns karriär efter Blur är mer väldokumenterad. Men vid sidan av Gorillaz och projektet The Good, The Bad and The Queen (som i konkurrens med Justice och Nick Lowe faktiskt gjort årets hittills bästa popalbum) har han precis köpt ett nytt hus runt hörnet från där jag bor i Notting Hill och kan dagligen ses lekandes ute i trädgården med sin dotter. Förutom när han är i Manchester och följer repetitionerna av sin första opera – The Monkey Opera, komponerad i samarbete med den kinesiska teaterregissören Chen Shi-Zheng – som har premiär om två veckor.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons