Annons
X
Annons
X

Bluffen om Kunskapssamhället

SÖNDAGSKRÖNIKA | PJ ANDERS LINDER

Sverige ska ha Europas bästa skola och vara världens ledande kunskapsnation. Vi ska ta täten in i kunskapssamhället. Vi ska alltid ha ett nytt kunskapslyft på lut. Vi måste satsa på högkvalificerade jobb med största möjliga kunskapsinnehåll och inte på någon lågkvalificerad tjänstesektor. Inget annat land ska ens vara i närheten av att ha en mikroskopisk chans att… Ja, ni vet hur det brukar låta.

Egentligen har jag inget att invända utom när det gäller det där med att racka ned på enkla arbeten. Jag är övertygad om att det behövs öppningar av många olika slag om alla människor ska få en rimlig chans att få ett jobb och kunna försörja sig själva.

Men det är sannerligen inget fel på ambitionen att ligga långt fram i utbildning och forskning. God tillgång på välutbildade människor blir bara viktigare när företag ska fatta investeringsbeslut, och en hög utbildningsnivå kan bidra till ett påhittigt och välorienterat klimat där man gärna prövar nya idéer och utvecklar varor och tjänster. Dessutom har kunskaper och bildning värde i sig.

Annons
X

Vad man däremot kan ha synpunkter på är klyftan mellan retorik och praktik.

Å ena sidan ska vi ha de mest kunskapsrika jobben i världen. Å andra sidan har skolresultaten blivit sämre från år till år och många rasar mot den skolminister som försöker göra något åt saken.

Å ena sidan är skickliga lärare viktigare än något annat för resultaten i skolan. Å andra sidan betalar kommunerna bra och dåliga lärare lika mycket. Och lika dåligt.

Å ena sidan sägs utbildning vara av helt avgörande vikt för vårt land. Å andra sidan är avkastningen på utbildning låg och staten ska ha extra inkomstskatt så fort man tjänar en liten bit över medelnivån.

Den som har bedövats av blomsterspråket om Kunskapssamhället Sverige kan effektivt klara sinnena igen genom att ägna en stund åt en färsk rapport som skrivits av Thomas Ljunglöf på akademikerfacket Saco:
Lönsamma studier – livslönerapport 2011.

Begreppet livslön är helt centralt. Jämförelserna i den upphetsade debatten om fördelningspolitik och löner handlar för det mesta bara om vad människor har i inkomst under enstaka år, men man får en mycket rimligare bild ifall man gör jämförelser över tid. En akademikers ekonomiska situation bestäms ju inte bara av lönen hon får när hon arbetar utan också av lönen hon inte fick medan hon var student. Det är för all del inte konstigt att man inte får betalt när man inte förvärvsarbetar, men det har likafullt betydelse för levnadsstandarden. Enligt Ljunglöfs beräkningar dröjer det ända till 39 års ålder innan en genomsnittlig akademiker har kommit ikapp en jämförbar jämnårig som avstått från högre utbildning och börjat arbeta direkt efter gymnasiet.

En del kommer aldrig ikapp. Lärare, till exempel. Ingen enda lärarkategori går enligt Ljunglöf plus på sin utbildning. Även gymnasielärare har livsinkomster som ligger 1,4 – 2,7 miljoner kronor lägre än skolkamrater som gick direkt från samhällsprogrammet eller naturvetenskapliga programmet (eller motsvarande) till arbetsmarknaden. Uttryckt på ett annat sätt är lärarnas internränta på sin utbildning negativ. Det är inte positivt.

Man kan invända att arbetsmarknaden också är en marknad och att det inte är något problem med låga löner så länge arbetsgivarna kan rekrytera. Och visst, det kan inte vara en självklarhet att lång utbildning ska leda till hög lön. Det måste finnas någon som vill betala för arbetet också.

Men skolhuvudmännen har lagt ribban för lågt och nöjer sig med alltför lite. Det är klart att löner på nuvarande nivå inte kan locka de bästa till skolan och den undervisningsgärning som är en av de viktigaste nycklarna till det kunskapssamhälle som alla önskar sig i högtidstalen. Låglönelinjen är dålig personalpolitik mot dem som sökte sig till yrket när villkoren såg annorlunda ut, och det svaga söktrycket till dagens lärarutbildning är en väldigt tydlig varningssignal. Om valet framöver står mellan fler lärare och bättre lärarlöner måste det helt klart vara lönerna som gäller.

Överhuvudtaget visar Ljunglöfs resultat hur mycket kortsiktighet och oginhet som finns i den fördelningspolitiska debatten. Om en lärare lyckas få en rektorstjänst mot slutet av en illa betald karriär, varför i all världen är det då viktigt att plötsligt belasta henne med tjugo extra procentenheter i statsskatt? Även i Storbritannien och Tyskland kan man få betala 50 procent i marginalskatt, men då ska man upp i ett par miljoner i årsinkomst. I Sverige slår samma skattenivåer – eller högre – till mot yrkesgrupper som får ungefär tio procent i avkastning på sina långa utbildningar. Det här kan man kalla mycket, men var snäll och kalla det inte politik för ett starkare kunskapssamhälle.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
pj.anders.linder@svd.se

Annons
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X