Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Blondel har gett statsvetenskap större tyngd

Det är inte bara en framstående forskare och lärare som igår utsågs till årets skytteanske pristagare. Jean Blondel är också en framstående institutionsbyggare, och har i grunden förändrat den europeiska statsvetenskapen.

Jean Blondel.
Jean Blondel.

2004: JEAN BLONDEL

Om den europeiska statsvetenskapen har ett ansikte, så tillhör det professorn vid Europauniversitetet i Florens Jean Blondel, som i går utsågs till årets skytteanske pristagare. Både som institutionsbyggare, forskare och handledare har han i högre grad än någon samtida satt sin prägel på det sätt vi numera arbetar, när vi på vår kontinent studerar den politiska verkligheten.

Det började för mer än 30 år sedan, när en handfull europeiska statsvetare frågade sig vad vi skulle kunna göra för att mäta oss med våra amerikanska kolleger. USA:s inflytande var förkrossande inom forskningen, beträffande läroböcker, i fråga om resurser. Vad även de svenska studenterna fick lära sig var det amerikanska perspektivet på politik. Ändå är USA politiskt sett ett egendomligt land: partierna är lösliga och föränderliga, valmetoden gammaldags och konkurrensbefrämjande, maktdelningen konsekvent genomförd, domstolsmakten enastående, parlamentarismen obefintlig. Det var inte mycket 60-talets studenter kände igen, när de efter avklarad examen fick anställning i kanslihuset, ute i kommunerna eller inom intresseorganisationerna.

Slutsatsen var given: studenterna borde få lära sig mera om Europa och lärarna borde börja forska om denna världsdel. För att främja detta syfte var det angeläget med en bättre samordning mellan Europas statsvetenskapliga institutioner. Det var illa ställt med den saken; samarbete var knappast något honnörsord inom ämnet i Den gamla världen. Då var det mentala avståndet ofta kortare till amerikanska kolleger och det är signifikativt att konferensen om vad som skulle kunna göras i Europa för att förbättra läget ägde rum på amerikansk mark, när de europeiska forskarna befann sig där på sabbatstermin.

Annons
X

Europa var nu inte bara en resurspotential. Statsvetenskapligt framstod europeisk politik som ett enda stort laboratorium, som flödade över av politisk mångfald och variation. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja leta efter mönster och sammanhang.

Detta är bakgrunden till att European Consortium for Political Research (ECPR) grundades, typiskt nog med ett startbidrag från den amerikanska Fordstiftelsen. Europas statsvetenskapliga institutioner inbjöds att bli medlemmar. Flaggskeppet blev ett antal seminarier som skulle hållas samtidigt varje år, ”Joint Sessions of Workshops”, och ambulera mellan Europas universitet. Jag hade själv förmånen att vara ordförande för ett av parallellseminarierna vid den legendariska första gemensamma konferensen i Mannheim 1973. Vidare instiftade man en tidskrift, upprättade först en och sedan flera sommarskolor, inrättade ett forskningsutskott för att förbereda gemensamma, avancerade ansökningar till de stora stiftelserna och mycket mera.

Framgångarna kom snabbt och har väckt avund och beundran. Förklaringen, skulle jag vilja säga, ligger i att vi i ett bestämt avseende beslöt att inte efterapa USA: redan från början ålade sig deltagarna självdisciplinen att alla deltagare skulle presentera en uppsats och vara beredda att delta under hela konferensen. ”Intresserade” som bara vill ”titta in” för att få en känsla för ”läget” - som vid många amerikanska, cocktailpartyliknande mingelkonferenser - är inte välkomna till ECPR.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är Jean Blondel som varit eldsjälen i detta arbete. Han blev konsortiets verkställande direktör och efter den förste ordförandens, den norske professorn Stein Rokkans, förtidiga död konsortiets dominerande gestalt. Blondels energi och entusiasm fungerade som en murbräcka mot den kombination av pessimism och revirtänkade som länge präglade ämnet. Det var med stora ögon jag kunde följa dessa strider i styrelsen, där jag tillsammans med några andra yngre kolleger intog min plats längst nere vid dörren, inte bara av vördnad utan också i vårt välförstådda egenintresse att fysiskt skydda oss mot dessa grälande, gestikulerande och salivsprutande patriarker.

    Blondels auktoritet som ledare beror på hans ställning som vetenskapsman. I vårt land har ju numera den vanföreställningen brett ut sig att universitet och högskolor kan styras genom ”management” av det slag som finns i myndigheter och näringsliv. Så går det också som det går. Blondel, däremot, behövde aldrig se sina motståndare försvinna till inre exil för han hade kompetensen att kunna bemöta dem i sak och med konkreta vetenskapliga argument övertyga dem om att just den problemställning, som intresserade dem, hade allt att vinna på det projekt han förordade.

    ”Jämförande politik” eller ”jämförande statsvetenskap” heter den subdisciplin, där Blondel bedrivit forskning. Om ECPR varit praktiken, har den jämförande politiken varit teorin. Sällan har vi skådat en mera lyckad symbios.

    Blondels böcker handlar om partier, parlament och regeringar - alltid ur ett jämförande perspektiv. Som en ny Aristoteles, som för övrigt citeras redan i förordet till standardverket ”Comparative Government” (1990), framhåller Blondel värdet av att systematisera och klassificera styrelsesätten. Även doktrinhistoriskt intresserad urskiljer han tre olika stadier i denna forskning. 60-talet ser han som ett genombrott för systemanalysen. Gammal statsrätt om enskilda konstitutionella företeelser fick ge vika för föreställningen om hur olika ”funktioner” fullgjordes i skilda ”strukturer” och hur ett ”system” var uppbyggt av ”inputs” och ”outputs”. (”I sin avhandling har författaren ställt samman olika ”puts” ”, yttrade min gamle lärare elakt en gång vid en doktorsmiddag).

    Kritiken mot systemanalysen var att dess klassificeringar var statiska och riktningen fick därför så småningom lämna plats för utvecklingsteorier, som tog hänsyn till politikens dynamik. Men utvecklingsteorierna, skriver Blondel, kom snart att kritiseras i sin tur för att de var för ideologiska och för förenklade. Icke utan tillfredsställelse konstaterar han att grundlagar, valmetoder, ämbetsverk, parlament, regeringar numera åter tilldrar sig intresse. Han citerar med gillande slagordet ”Bring the state back in!” och drar slutsatsen, lika enkel som snusförnuftig när den översätts till svenska, att statsvetenskapen efter dessa utflykter till gränslandet
    mot sociologin faktiskt är vetenskapen om staten.

    Låt mig visa med några exempel vad det är Blondel diskuterar i sina jämförelser av Europas styrelsesätt. En första iakttagelse är valmetodens betydelse; det sätt på vilket vi väljer våra politiker får konsekvenser för landets politiska liv. Majoritetsmetoden främjar uppkomsten av ett tvåpartisystem, framhöll redan Maurice Duverger. Andra vill gå längre och säger att valmetoden också påverkar själva politikens innehåll. Den proportionella valmetoden leder till att man får en mänskligare politik, hävdar skytteanske pristagaren Arend Lijphart. Det samarbete som är en oundviklig följd av att ingen brukar få egen majoritet när man tillämpar den proportionella valmetoden ger en politik, som är mera generös mot alla slags minoriteter, även utsatta grupper såsom arbetslösa, invandrare, kvinnor, funktionshindrade. Blondel varnar oss dock för alltför kategoriska slutsatser. Påverkan mellan valmetod och partisystem kan gå i båda riktningar och föreställningen om vad
    som är en rimlig och rättvis representation skiftar i högsta grad mellan länderna.

    Ett andra problem, påpekar Blondel, är att parlamenten riskerar att drabbas av den gamla sanningen att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket. Lagstiftarna vill bestämma allt mera över människors liv. Men då man lämnar de allmänna frågor om medborgarrätt och social rättvisa, som dominerade under parlamentarismens genombrott, för tekniskt avancerade frågor om bostäder, energiförsörjning, försäkringsväsen, utbildning, transporter, flyttar makten över till regeringskansliets experter.

    En tredje och likartad problemställning är ämbetsmännens oberoende ställning. I den gamla rättsstaten spelade opolitiska jurister en stor roll. När välfärdsstaten infördes med sina expanderande program, gjorde de politiskt sakkunniga sitt intåg, ofta i långvariga och kostsamma utredningar. Men nu under åtstramningens och kostnadseffektivitetens tid är teknokraterna tillbaka i små snabba beredningsorgan nära statsministern och
    finansministern.

    En fjärde fråga, slutligen, är vilken roll man tilldelar grundlagen. I vissa kretsar betraktas den som själva styrdokumentet, bland lidbommare ses den som en sammanställning av den för ögonblicket härskande opinionen. Om denna kontrovers säger Blondel att grundlagen visserligen kan betraktas som överordnad, men som den realist han är tillägger han att denna överordning bara gäller visavi andra lagar. Det politiska livet styrs av vanor och praxis, som mycket väl kan avvika från grundlagen. Om man vill utöva ett starkt inflytande genom grundlagen, bör man därför paradoxalt nog inte reglera för mycket. Detaljerna gör bara att den snart blir obsolet; och samma effekt har krångliga regler för ändring. Den mest inflytelserika grundlagen är därför den som nöjer sig med att ange de bärande principerna. Ett bättre exempel på detta än den svenska författningen är svårt att hitta.

    Pedagogiskt har Jean Blondel gjort storartade insatser. Efter den redogörelse som här lämnats blir säkert ingen förvånad över att få höra att Blondels pedagogiska signum är att vara handledare för stora forskningsprojekt. Ofta har han samlat unga doktorander från olika länder och fått dem att stimuleras av brytningen mellan olika perspektiv och erfarenheter. Ämnets professionalisering under senare årtionden är i hög grad en följd av att generationer av forskarstuderande lärt känna varandra i gemensamma projekt och forskarskolor och kunnat utbyta tankar fritt över nationsgränserna. Särskilt har metodutbildning och kvantitativa tekniker legat Blondel varmt om hjärtat. ECPR:s sommarskola i kvantitativ metodik har sitt säte i hans universitet i Essex i Storbritannien.

    När detta läses, är ECPR samlat till sitt årliga möte. I år äger detta rum i Uppsala, där den oförbrännelige Blondel leder ett av parallellseminarierna och förhoppningsvis just fått del av det glada budskapet att han utsetts till 2004 års pristagare. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att skytteanska stiftelsen så att säga valt hemmaplan för att belöna Blondel och ECPR. Och för mig personligen sluts cirkeln med denna konferens för mitt forskarliv i ECPR:s tjänst.

    I början av oktober sker sedan den högtidliga prisutdelningen. Jämte svenska flaggan och universitetets egen brukar universitetet hissa flaggan från pristagarens hemland. Men vilken flagga skall vi välja i år? Jean Blondel är fransman men flyttade till Storbritannien, där han länge var professor. Därifrån drog han vidare till Europauniversitetet i Florens. Så vilken flagga skall vi välja: den franska, den brittiska, den italienska? Jag tror att rätta svaret är EU:s flagga. Som de flesta statsvetare är Blondel ingen okritisk anhängare av Europeiska unionen. Han är djupt upptagen av det demokratiska underskottet och bristen på möjlighet att utkräva ansvar av unionens ledare. Men han är också en ivrig anhängare av europeisk integration och en initierad beundrare av den intellektuella rikedom vi ser prov på i de europeiska nationalstaternas fantasifulla sätt att variera sina styrelsesätt.

    Mer än någon annan framstår i dag Jean Blondel som Mr European Political Science.

    Leif Lewin
    är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap och priskommitténs ordförande

    Annons
    Annons
    X

    Jean Blondel.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X