Annons
Recension

Bloc PartyBloc Party är inte nyansernas mästare

Under strecket
Publicerad

Den här kvällen tar det hela tjugo minuter innan trummisen Matt Tong, som påminner mer om en student i något labratorierelaterat ämne än en firad britockstjärna, drar av sig tröjan och spelar resten av konserten med bar överkropp. När Tong efter en timme samlat på sig så mycket överskottsenergi att han måste hoppa fram från trumsetet och ta ett studsande varv runt på scen visar det sig att resterande klädsel består av gula boxershorts och vita strumpor.

När Bloc Party kommer tillbaka för en handfull extranummer är sångaren Kele Okereke istället inbäddad i en röd dunjacka, som han hittat bakom scen, med pälskrage och texten Security tryckt på ryggen. Den halvnakna Tong och den ordentligt påpälsade Okereke är också den enda kontrast som bjuds under London-kvartettens nittio minuter långa konsert. I allt övrigt är Bloc Party väldigt överens och låtarna på deras tre skivor rör sig bredvid varandra i samma riktning; det är kantig britrock som stansats ut med exakt samma form och sedan slipats i precis lika kantiga hörn.

Annons
Annons
Annons