X
Annons
X

Olof Lagercrantz: Blixtvisit i vårens Frankrike

Läs mer om Streckare från 100 år

Olof Lagercrantz har gjort en blixtresa genom Frankrike och Schweiz och redovisar i dagens artikel under strecket sina intryck från "Invasionens land", Normandie och från det vallmoblommande Provence.

Kvinna på stranden i Normandie, foto av David Seymour från 1946.
Kvinna på stranden i Normandie, foto av David Seymour från 1946. Foto: David Seymour

I Köpenhamns rådhus såg jag H.C. Andersens vita marmorbyst. Näsan hade, tydligen på grund av någon olyckshändelse, mörknat och tycktes brinna av den glöd som endast druvorna från Kap skänker. När tåget några minuter senare gled fram över Själland spanade jag efter storkbon, efter soldaten som klättrade upp i trädet för att hämta elddonet, efter Lill-Klas bakom fem skinande hästar, ty det var söndag, men jag såg endast mjuka gröna fält, blommande syrener, fölungar, halmtäckta ladugårdar. På små häckomgärdade planer med hönor och snattrande ankor kläcktes kanske i detta ögonblick den fula ankungen under ett skuggande kardborrblad. O äventyr, o barnsliga fantasi! Men ett stycke fram längs banan reste sig ett slott och i parkens damm böjde vita svanor sina halsar. Här slutade alltså äventyret. Ankungen blev en svan men stannade kvar i idyllen och mottog ur sommarklädda herrgårdsfröknars vita händer nådevedermälen i form av kasserade brödbitar.

Vi som reste, några svenska journalister inbjudna av Kungliga järnvägsstyrelsen, av det stora internationella Wagon-lits-bolaget och först och främst av de franska och schweiziska turistbyråerna i Stockholm, vände bort blickarna från kupéfönstren. Det var inte sagans milda Danmark färden gällde. Vi skulle ut i Europa på en snabb tolvdagarsresa och parkdammens kälkborgerliga småstatsförnöjdhet, som Brandes inte kunde tåla och en gång i ett ryktbart angrepp på H.C. Andersen brännmärkte, skingrades av en frän vind söderifrån. På kvällen for vi in i Tyskland.

I Flensburg stod på andra sidan ett högt ståltrådsstaket några trasigt klädda människor, mest barn, och sträckte bönfallande ut armarna genom maskorna medan samtidigt i restaurangvagnen vår middag dukades fram: Consommé Colbert, Poulet poélé comtesse, Pommes chateau, Fromage, Crème glacée, Café. I Hamburg ett par timmar senare lyste endast enstaka ljus ur ruinerna och man fick intrycket av en grottstad, där de sista överlevande samlats kring en rykande riseld. Men på stationen kom i rask takt en elegant dam som höll jämna steg med en handdriven bagagevagn. Jag tänkte att hon ville bevaka sina kappsäckar, men såg, då hon gick förbi, att vagnen var tom så när som på en fet knämops, vilken damen uppenbarligen ville skydda för alltför ansträngande kroppsrörelser och vilken med ett elegant flätat läderkoppel var förenad med sin ägarinna.

Annons
X

Det fanns en makaber underton i vår vårliga resa. Vi reste som privilegierade – ej olika knämopsen – genom en världsdel som svalt och hade det svårt. Vi vaggades av goda viner och bekväma bäddar och vi åt så många kycklingar att gruppens centralgestalt, den myndige, humoristiske chefredaktör Magnusson från Östersund, till slut förklarade att han kände kycklingvingar växa ut på ryggen och att han när som helst skulle börja rugga. Men på denna skickligt upplagda resa, där den älskvärdaste franska och schweiziska gästfrihet blommade i kapp med fruktträden, var förlustkontona undanstoppade. Vad man ville visa oss var ej vad kriget raserat utan vad som byggts upp och satts i gång efter stilleståndet och det kändes onekligen skönt att få ge samvetet semester, att äntligen en gång få räkna de levande sedan man i många år endast räknat döda och sårade.

Paris for vi stolt förbi. Jag hann i en droskbil upp till Sacré Coeur och såg staden i vårdis under mig. Vid den väldiga marmorkrokanens fot satt en svartklädd gumma med en grön papegoja i bur bredvid sig som en symbol för den tidlösa frid som trotsar bulevardernas jäkt och gör Paris till den enda världsstad där man kan leva ett stilla och meditativt liv. Här finns det förmodligen avkrokar där till och med en revolution märks endast som en stilla krusning på ytan. Nästa morgon gick tåget till Normandie.

Denna artikel var införd i SvD den 29 maj 1947

För några år sedan skulle turisten inte ha undgått den ryktbara tapeten i Bayeux, som i livfulla scener förhärligar Vilhelm Erövrarens landstigning i England 1066. Nu väver man i Normandie på en gobeläng av väldigare mått, också den med motiv från en landstigning. Den ledande tanken i detta nya folkliga epos gav mairen i den nästan utplånade staden Caen, som vi först besökte, uttryck för. Med tårar i ögon och grånat skägg talade han till oss om sin stad som ett monument över freden. Ty det var här, sade han, som Europas öde avgjordes. Det var här som tyskarnas motoffensiv efter de första hårda invasionsdagarna definitivt knäcktes. Det var en heder för staden att den fått offra sig för den västerländska civilisationens sak. Vi for kors och tvärs genom Normandie och såg överallt spår av kriget, men medan ruinerna i Tyskland snarast gjorde intryck av stinkande sår i en dödsdömds blottade kropp kunde man i Caen, i de små badorterna längs kusten och i det svårt bombskadade Rouen snarare tala om ärofulla ärr, som ingav tillförsikt och sporrade till fördubblade ansträngningar. Landskapets symboler, äppelträden, blommade och den berömda cidern lyste gul i glasen. Vem man än talade vid fick man till livs någon liten detalj från de stora dagarna för tre år sedan. Här var huset där de första engelska fallskärmssoldaterna bett om skydd. Här i det idylliska Creully förlade Montgomery sitt första högkvarter. På en ladugårdsvägg stod ordet Bayeux under en tjärdragen pil. Det var de engelska truppernas första vägvisarsystem. Korna därnere på ängen betade lika fridfullt som nu under det stora bombardemanget. Mannen där borta i restaurangens hörn var ledaren för den underjordiska rörelsen här i byn. Gumman i hörnet har två svårt lemlästade barn. O monsieur, vi som förlorade våra hem, vi tänker inte mera därpå. Det fanns i alla dessa små notiser mycken stolthet och där spirade nog också en krigsromantik som man gärna ville skaka av sig men som ortens turistorganisationer av allt att döma höll på att leda in i räntabla kanaler. Man förutspådde Normandie en stor framtid som turistcentrum under devisen "Invasionens land".

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Den gamla Bayeux-tapeten visar bland stridande män, bland snabbfotade hästar, drakprydda landstigningsbåtar och störtande murar, en brokig samling av sagodjur, lejon, kameler, drakar, sfinxer, minotaurer. Den nya tapeten som breder ut sig i landskapet och i normandernas fantasi ter sig inte mindre fantastisk. I Arromanches, som dagen innan vårt besök döpts om till Winston Churchills harbour, låg den väldiga krigshamnen ännu kvar, en halvcirkel av flodhästtunga pontoner och sänkta fartyg. I ett träd hängde den nya tidens eldsprutande drake, en störtad flygmaskin, och på gröna fält stod hela hjordar av sönderskjutna stridsvagnar och letade med smala kanonhalsar efter en redan förintad fiende. Vi såg också ett stycke av Atlantvallen. Dess cementbunker, dess som badortsvillor kamoflerade kulsprutenästen, dess sandsäcksskyddade luftvärnsbatterier kan inte ha varit annat än bräckliga korthus i den storm de allierade släppte lös. Skall jag döma efter vad jag såg torde knappast någon Atlantvall ha existerat.

 Det har sagts att Frankrike av inre tvistigheter och svält är halvt lamslaget. Det märktes ej i Caen, där man energiskt röjde i ruinerna. Det märktes ej i Rouen, där broarna över Seine reparerats, de i sank borrade flytdockorna lyfts ur djupet och de förstörda lyftkranarna ersatts. Det märktes ej heller på järnvägarna, den del av Frankrike som vi hade bäst tillfälle att studera. En karta över järnvägsnätet i Frankrike omedelbart efter befrielsen ser ut ungefär som ett mikroskopfotografi av en bacillhärd, en anhopning av små stavar och krokade linjer, som inget sammanhang har med varandra. Inte en enda av de stora järnvägslinjerna var trafikabel. I dag reser man lika säkert och bekvämt som före kriget. Av över tvåtusen förstörda järnvägsbroar är nu så gott som alla återställda, däribland den väldiga Pont d'Orleans, den kolossala viadukten vid Chaumont, den stora järnvägsbron över Rhône vid Avignon. Stationshusen är återuppbyggda, de sprängda tunnlarna rensade. Endast tretusen användbara lokomotiv lämnade tyskarna kvar i landet av de 17 500 som fanns 1938. Nu är antalet lok uppe i över 10 000. Personvagnarna har ökat från 6 200 till 13 800 i oktober 1946 och godsvagnsbeståndet har nästan fördubblats. Det vittnar om en nästan otrolig energi, om en improvisationsförmåga over evne. Lika förbluffande är återuppbyggnaden inom turistindustrien. Det är visserligen dyrt, men hotellen har åter linne, mat och vin och utstrålar denna älskvärda, toleranta atmosfär som endast Frankrike kan bjuda sina gäster.

En mild majnatt for vi över Lyon in i Provence. Det var vallmons tid och järnvägsvallen lyste röd. Körsbären var mogna. Apelsinblommen fraktades till parfymfabrikerna, den röda jorden glänste nästan som metall. En gång, då Provence var en del av det mäktiga romerska riket, var landskapet täckt av ekskogar. Det var på den tiden då de döda fördes i båtar nedför Rhône för att begravas i Arles på den väldiga Alyscamps. Redan då, när de döda lades ned i tunga stensarkofager, stod de efterlevande kring graven med Kristi löfte om uppståndelse och evigt liv i sina hjärtan. Vi kom hit ner på Kristi Himmelsfärdsdag och alla klockor ringde som de ringt femtonhundra år och mer.

Vårt besök var kort. Vi såg nationalklädda flickor dansa i Cannes och konstaterade att Edvard VII stod lika sjömansgrann på plagen och marmornickade åt sina solstekta landsmän i den vita sanden. Vi hann kasta en blick utåt Medelhavet, vars horisont än i dag tycks mig ristas av röda romarsegel. Vi genomilades av den frihetskänsla som i dessa soliga trakter till och med gatstenarna tycks vara impregnerade av och vi tänkte väl alla: O att leva här! Att återvända och låta tidlösheten skölja in över en uttorkad själ. Vi for på eftermiddagen upp till den lilla bergsbyn Mougins, i vars närhet marskalk Bernadotte haft för avsikt att sluta sina dagar om han inte nåtts av ett bud från det lilla okända landet i norr. Men hans sonsonsson har samma smak som sin anfader och invigde just denna dag en svensk gata i Nizza.

I Mougins träffade jag en äldre fransk författare, bosatt här uppe sedan flera år. Vad skulle vi tala om om inte om de gamla provençalska diktarna, om Frédéric Mistral och Alphonse Daudet. Jag läste Lettres de mon moulin i Avignon en het sommar och jag bekände min kärlek till dessa små historier, som tycktes mig framsprungna direkt ur det provençalska folkdjupet. Men monsieur Dhumez, så hette min nye franske vän, blev röd i ansiktet och med mycken förtrytelse i stämman berättade han för mig att Daudets Brev från min kvarn till icke obetydlig del skrivits av den provençalske diktaren Paul Aréne. Han, monsieur Dhumez, hade 1924 publicerat en bok där han bevisade Arénes insats. Aréne, som hade ont om pengar, hade 1866 sålt ensamrätten till historierna till Daudet, vilken nu i litteraturhistorien ståtar med en krans som han ej ensam har rätt till. Just den historia, som jag tycker allra mest om, den som handlar om monsieur Seguins get, vilken flyr upp i bergen och efter att ha kämpat tappert en hel natt på morgonen blir uppäten av vargen, denna berättelse som utgör ett mene tekel för alla fria litteratörer som ej godvilligt tar samhällets sked i vacker hand, den skulle vara ett verk huvudsakligen av Aréne, som hade getens frihetstörst i blodet. Jag vet inte vad specialister på fransk litteratur säger om detta. Har monsieur Dhumez rätt är det en liten sensation.

Vi satt en stund och såg ut över de disiga dalarna, där vinet nu blommade. Vi skulle strax lämna Frankrike och fara in i Schweiz. Jag kom att tänka på ett samtal som jag vid ett lunchbord i Rouen haft med en vital herre, som hade den betydelsefulla titeln Inspecteur général du Ministère de l'Economie. Vi kom att tala om Churchills förslag till ett Europas förenta stater. Min bordsgranne var inte entusiastisk. Vad han sade gick ut på att Frankrike borde hålla sig utanför alla världspolitiska allianser. När de "stora gossarna", så uttryckte han sig, en gång gör upp sina mellanhavanden, kommer Frankrike att bli antingen en utskeppningshamn eller en invasionskust. Landets chans låg i att stå vid sidan och låta kriget utkämpas i Medelhavet och över Tyskland. Jag kan inte erinra mig att jag tidigare mött ett sådant "småstatsresonemang" i Frankrike. År 1939 skulle det väl ansetts närmast landsförrädiskt att ha ifrågasatt Frankrikes rätt och plikt att som en ledande stormakt vara med om att länka världens öden. Frankrike som de nya romarrikenas Aten! Den tanken är, hoppas jag, ännu för tidigt tänkt.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Kvinna på stranden i Normandie, foto av David Seymour från 1946.

Foto: David Seymour Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 29 maj 1947

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X