Annons
X
Annons
X
Litteratur
Kommentar

Madelaine Levy: Är verkligen idéer viktigare än andra människor?

På måndag kan Lars Noréns dagboksanteckningar få Augustpriset. Men kritikerna har missat något som gör detta dokument unikt i den svenska litteraturen – den sällan skildrade relationen mellan en åldrad far och hans lilla dotter.

Bokhösten 2016
Lars Norén
Lars Norén Foto: Dan Hansson

Är våra idéer viktigare än våra relationer? Det finns en föreställning som hävdar att intelligenta människor talar om just idéer medan de mindre begåvade diskuterar andra människor. Själv har jag inte mycket till övers för denna uppfattning om filosofin som högre stående än psykologin. Våra inre mysterier är ju minst lika djupgående och komplexa som världsalltets. Att hävda motsatsen känns mest som ett sätt att underordna den traditionellt kvinnliga kunskapen. Det är ju kvinnorna som genom historien fostrat barn, hållit samman familjer och skjutit ut känselspröten för att blidka männens ilska. Medan männen i större utsträckning haft lyxen att filosofera om abstrakta idéer. 

Hur begränsande en sådan hierarki blir även i våra dagar slår mig då jag läser Lars Noréns ”En dramatikers dagbok 20132015”, som på måndag har chansen att vinna Augustpriset. Boken är, liksom sina föregångare, utmanande läsning präglad av tvära kast: Döden, Heidegger, en mörk tvätt, ett ryggskott… allt ryms inom ett par meningar. Norén kring 70 är lite mer försonlig och lite mildare i tonen än i tidigare volymer. Men framför allt är han pappa på nytt. Det är dottern Sasha, som då boken inleds snart ska fylla fyra och bor växelvis hos sina separerade föräldrar, som är navet i hans liv och som ger dagboken en narrativ tråd för läsaren att hänga fast vid. 

Far och dotter har en fin, kärleksfylld relation som kräver mycket energi men också skänker livet mening. Småbarnsföräldrar känner nog lätt igen sig i dessa tusen små vardagsdramer: Norén köper fel storlek på stövlarna, har svårt att få med sig dottern hem från förskolan och låter henne ibland titta på för många Smurf-filmer. Sasha tar udden av hans bitterhet och lockar fram en fnittrig lekfullhet som kanske alltid funnits där, eller som kommit till honom nu när hans livs cirkel är på väg att slutas.

Annons
X

Ibland är det plågsam läsning. Som då Norén i sista stund ställer in sin närvaro på Sashas barnkalas, med den usla ursäkten att han har för mycket arbete för att komma – och inte ens reflekterar över hur detta kan kännas för dottern. Men just i dessa stunder, då Norén trots sina ansträngningar inte lyckas hålla egocentrismen i schack fyller Sashas närvaro en särskilt viktig funktion i dagboken. Texten kryper närmare, sätter inte bara vårt intellekt utan också vårt känsloliv i svängning. Det är svårt att ömma för Lars Norén; han ömmar redan så mycket för sig själv. Att som läsare känna starkt för Sasha är desto lättare.

”En dramatikers dagbok 20132015” har hyllats av kritikerna, men märkligt nog har de inte alls valt att uppehålla sig vid far/dotter-relationen. Trots att Sasha, näst Norén (och kanske Heidegger) torde vara bokens mest frekvent förekommande person. Bländade av de filosofiska tankarna (idéstoffet) och den vackra prosan (formen) har man helt enkelt missat det som gör detta dokument till något mycket originellt. Åldrande män som tänker på döden går det ju tretton på dussinet av i litteraturen. Nära relationer med stora åldersskillnader är däremot ofta förbehållna såsiga feelgood-komedier. 

Att på detta sätt få möta en pappa i sjuttioårsåldern med en dotter i förskoleåldern är något alldeles särskilt. Trots generationsklyftan är Norén en öppensinnad pappa: följsam i sin uppfostran och känslig inför Sashas stora känslighet. Som allra starkast griper hans text också tag då han påminner oss om de grymma förutsättningarna för deras relation – hon är det av hans barn som är dömt att få som kortast tid med honom, och han med henne. Hennes små utvecklingssteg representerar för honom stora språng mot döden. Tanken på att den stackars flickan kan bli den som hittar hans döda kropp och tvingas tillbringa flera dagar ensam med den innan de två upptäcks gör honom panikslagen av rädsla.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vissa svenska kritiker valde att inte ens nämna Sasha i sina recensioner. Men att glömma psykologins nyanser och avfärda allt detta, eller sätta det i nivå med Lars Noréns hatfyllda tirader mot kolleger och kritiker i Dagbokens första volymer, är att missa den här bokens själva essens. Det är tack vare beskrivningen av denna mycket speciella kärlek som tredje delen av ”En dramatikers dagbok” blir något särskilt meningsfullt – och något helt unikt i den svenska litteraturen.

    Annons
    Annons
    X

    Lars Norén

    Foto: Dan Hansson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X