Annons
Recension

SanningenBlick och språk för relationer

UNDER YTAN Hur mycket får man älska ett barn som inte är ens eget, och hur tillåts man sörja förlusten av ett sådant barn? Riikka Pulkkinen skriver om familjehemligheter med känsla för nyanser i relationerna.

Uppdaterad
Publicerad

En förtigen och delvis förträngd familjehistoria kommer upp till ytan i Riikka Pulkkinens ”Sanningen”; författarens andra roman i ordningen men den första på svenska. Avtäckandet av det förflutna börjar med att den framgångsrika psykologen och forskaren Elsa drabbas av cancer. Mot slutet avbryter hon hospicevården och bestämmer sig för att återvända hem, där dottern Eleonoora och dotterdöttrarna Anna och Maria skall hjälpa till att ta hand om henne. I hemmet finns också Martti, hennes man sedan femtio år tillbaka. Alla försöker de så gott det går att hitta vägar att hantera det som ingen av dem vill tänka på.

Men Elsa blir aldrig, trots hennes plats i familjen som den sol de andra kretsar kring, romanens centralgestalt. Istället öppnas, genom en bortglömd klänning i Elsas garderob, en dörr in till den tystnad som varat i flera decennier, där Eeva finns. Hon berättar sin historia i jagform, så som den utspelade sig under några år i familjen vid 60-talets andra hälft. I hennes historia placerar Pulkkinen sanningen om, eller kanske snarare förklaringen till, det som rör sig under ytan hos den kontrollerade Eleonoora.

Annons
Annons
Annons
Annons