Annons
X
Annons
X

Bli spanare i ubåt för en dag

Det är något visst med ubåtar – de både skrämmer och lockar. Samtidigt som sökandet pågick som mest i Stockholms skärgård fortsatte norra Europas enda kommersiella ubåt sin verksamhet. SvD har tagit en tur under vattnet med UVS-1300 Malen, som man hittar vid Värmdö.

Foto: KINA ZEIDLER

**Efter förra veckans **ubåtslarm om troliga kränkningar på svenskt territorium gick ett av Försvarsmaktens första samtal till ägaren av norra Europas enda kommersiella ubåt.

– Jo, försvaret ringde mig för att kolla om det var vi som var ute, bekräftar Lasse Schmidt.

Han är ubåtskapten och grundare av företaget Upplevelsepresent som bland annat erbjuder charterturer med miniubåt i Stockholms skärgård.

Annons
X

– Men den här gången var det inte vi, fortsätter han. Vi har en kontaktperson på Försvarsmakten som vi hör av oss till när vi ska ut och köra. De ska ha full koll på oss.

Den bild som försvaret har publicerat av en ubåt är alltså inte en bild av UVS-1300 Malen. Men att det pågick spaningar i området stoppade inte företagets verksamhet.

– Vi har inget körförbud, men vi har hållit tätare kontakt och haft fler avstämningar i och med läget.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att fenomenet ubåtsjakt i svenska farvatten skulle få en renässans under 2010-talet var inget som Lasse Schmidt hade räknat med när han för ett år sedan skrev under ett köpekontrakt för ubåtsprototypen UVS-1300 Malen, en typ av ubåt som ursprungligen tillverkades för att agera sonarspaningsmål åt marinen men som på grund av försvarets nedskärningar aldrig började serietillverkas.

    För Lasse, vars mål var att i sitt företag kunna erbjuda kunderna en ”unik upplevelse”, var en amerikansk, turistanpassad ubåt med ”jättelika fönster” inte ett alternativ.

    – Så mycket finns det inte att se i svenska vatten – stora fönster ger fel förväntningar. Ibland ser vi ju inte ens en abborre!

    I dag ligger ubåten, märkt med hashtaggen #ubåt (”folk förstår inte alltid att det här är en ubåt”) på Djurönäset på Värmdö, 30 minuter utanför Stockholm. Sedan i våras har den kört cirka 400 turer med allt från nyfikna privatpersoner till äkta militärnördar. 10 meter lång och 1,4 meter bred och med plats för max tre passagerare och en kapten ger ubåten ett klaustrofobiskt första intryck.

    – Jag lovar, när du väl är i ubåten försvinner känslan, bedyrar Royne Loo som är en av företagets kaptener utöver Lasse Schmidt.

    För att ta mig ner i ubåten måste jag krångla mig igenom ett minimalt hål – och placerar av misstag min fot på en illröd reservventil. Den utlovade säkerhetsgenomgången känns plötsligt angelägen.

    Om något går fel räknar vi med att kustbevakningen hämtar oss
    Lasse Schmidt

    – Om något går fel räknar vi med att kustbevakningen hämtar oss, förklarar Lasse Schmidt.

    Luften i ubåten räcker till sju, åtta timmar plus reservtank och Royne är med oss via en hydrofon, det vill säga en apparat för undervattenskommunikation.

    **Om jag tycker det **är obehagligt behöver kaptenen bara dra i två olika kranar och så är vi tillbaka uppe vid ytan på tio sekunder. Med andra ord: Jag kan känna mig helt lugn. Även Lasse verkar avslappnad, trots att han jämför själva kaptenskapet med att köra ett komplext flygplan och kräver såväl skepparexamen som flygerfarenhet av sina kaptener. Han erkänner att han de första turerna hade hög puls.

    – Men det är inte som att köra vattenskoter när man är hög på adrenalin, det här är mer en fascinerande grej att göra.

    Ubåtens hastighet regleras genom två motorer –  en elmotor och en dieselmotor – kopplade till en gemensam propelleraxel. Fyra trim- och ballasttankar som fylls med vatten och luft för att reglera flytförmågan används för att justera båtens dykdjup. Just den här ubåten klarar ett djup på 200 meter – först på 1 320 meters djup sprängs fönstren.

    Lasse förklarar att vi befinner oss i en ogästvänlig miljö, varifrån människan inte kan utvinna något för sin överlevnad – ungefär som rymden.

    **Och när vi på **tolv meters djup viktlösa hovrar någon decimeter ovanför havsbotten och endast påminns om verkligheten ovanför oss genom några motorbåtars dova motordjup, så känns det precis så: Som att vi likt i rymden svävar tyngdlöst.

    Plötsligt är vi inne i ett stort stim silvriga fiskar.

    – Aldrig har jag sett så många! hojtar Lasse.

    Annars är det egentligen inte så mycket att se. Liggandes raklång på en tunn, blå nylonmadrass spanar jag ut genom de små fönstren, ser ett fiskhuvud, en repstump och en ensam kräfta. Det är tydligt att det är känslan av viktlöshet som är själva upplevelsen – antalet champagneflaskor och ölburkar man ser är definitivt fler än abborrarna. Eller andra ubåtar, för den delen.

    När det är dags för crescendot, att genomföra en brantuppstigning – en uppstigning till ytan med 30–40 graders vinkel, inom det militära kallad ”emergency blow”, verkar inte Royne längre vara med oss via hydrofonen. Lasse tar det säkra före det osäkra och stiger i lugn takt upp till ytan för att försäkra sig om att kusten är klar. Väl uppe ropar Lasse till Royne att vi varit med om en ”first”, och syftar på fiskstimmet.

    – Att vi under nästan varje dyk upptäcker något nytt ger oss en känsla av att vara utforskare, säger han.

    Kina Zeidler

    Annons
    Annons
    X
    Foto: KINA ZEIDLER Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X