Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ronneby Brunn under trehundra år Blekinge tronarpå minnen

Ronneby Brunn under trehundra år

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Byggförlaget

Blekinge är ett vackert landskap med fyra underbara små städer: Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg. Fyra städer! Och ändå är blekingborna bara cirka 150 000, betydligt färre än malmöborna, utom på somrarna då den örika skärgården och hela landskapet i övrigt formligen invaderas av sommargäster och turister.
En gång i tiden, under 1700-talet, var Karlskrona Sveriges näst största stad. Länge såg den ut att vara akterseglad av historien. När Karl XI bestämde att den svenska flottans huvudstation skulle byggas på de östblekingska öar som, några kilometer från fastlandet, ännu i dag bär stadens centrum, så var den stad som etablerades av Hans Wachtmeister och som planritades av Erik Dahlbergh centralt belägen i Sverige, inte en sista utpost som nu.
Det var alltså under
stormaktstiden, då Sverige utöver Finland även innefattade Estland och halva Lettland i öster samt stora delar av Pommern i söder, numera en del av norra Tyskland. Av en statistisk uträkning från 1805 framgår att Blekinge vid denna tid var det mest urbaniserade länet i landet. Mot 1 000 invånare på landsbygden fanns i Blekinge 281 stadsbor. Snittet för riket var 106.
Hundra år senare hade mycket hunnit hända. De blekingska städerna hade inte tillnärmelsevis ökat sin folkmängd i den takt som andra svenska städer hade gjort under samma period. Stormaktstiden var sedan länge förbi, och efter den hade Blekinge och särskilt residensstaden Karlskrona stegvis förlorat i betydelse.

Ända från sin tillkomst 1680 och tills för ett tjugotal år sedan har Karlskrona varit en fullt stridsutrustad stad, den mest militärt präglade av alla i Sverige. Nu är det inte längre så, men eftersom kriget aldrig kom och till och med Lord Nelson på sin tid lär ha retirerat med den engelska flottan efter att ha insett att
Karlskrona var ointagligt, har staden lämnats i fred och står i obombat skick kvar även efter det förra århundradets två världskrig. Den krigiska stormaktsstaden har blivit en fridsam småstad, och härom året blev hela dess centrum, ön Trossö, som i sina södra delar, bakom höga murar byggda av ryska krigsfångar, inbegriper det gamla örlogsvarvet, utnämnt till världsarv och förtecknat på Unescolistan över unika miljöer. Karlskrona är världens bäst bevarade örlogsstad från 1700-talet.
Om detta världsarv och dess arkitekturhistoria har Urve Lepasoon, länge anställd på Blekinge Museum, men under de sista femton åren före sin pensionering anställd vid Boverket, sedan detta så lyckosamt utlokaliserades från Stockholm till Karlskrona, skrivit en bok med titeln Örlogsvarvet. Ett världsarv i Karlskrona. Frånsett det suddiga omslaget är det en mycket vacker bok, rikt illustrerad. Den vänder sig framför allt till en läsekrets som är intresserad av arkitekturhistoria och tar sig friheten att inte vara påfallande
populärt hållen.
Med tanke på den akribi och detaljrikedom som präglar Urve Lepasoons framställning, började jag efter någon timmes läsning lugnt räkna med att äntligen få veta hemligheten bakom utformningen av det vittberömda slup- och barkasskjulet på Stumholmen. Taket är egendomligt konstruerat med nio korsande sadeltak, som ger sexton takbrunnar, där regnvattnet genom trattar och rännor av trä leds ner genom byggnaden, kanske, tror Urve Lepasoon, för att ge byggnaden jämn temperatur och luftfuktighet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag är inte helt nöjd med den förklaringen av en takkonstruktion som jag åtskilliga gånger har undrat över. Än mer förvirrad blir jag av den arkitekturhistoriska bakgrund som författaren ger, och som i sin gåtfulla helhet lyder: ”Byggnadens konstruktion kan vara unik i sitt slag inom varvsarkitekturen. På sjöhistoriska museet i Venedig förvaras emellertid en modell av arsenalen i Chania på Kreta, där en av byggnaderna synes ha en liknande konstruktion. Chania löd under Venedig under omkring 400 år och
    det kan i så fall vara en tänkbar förklaring till konstruktionen.” Att Chania i fyra århundraden löd under Venedig är ingen uttömmande förklaring till att taket på slup- och barkasskjulet i Karlskrona, färdigställt 1787, ser ut som det gör.

    Annons
    X

    En enklare uppgift ger sig Ingemar Lönnbom i kast med i sin bok Blekinge, som är en allmänt hållen introduktion till landskapet, en bok skriven både för blekingar och för alla dem som sommartid besöker landskapet. Lönnbom är en stilistiskt driven journalist som har kompilerat vad han har funnit i andra, mer tungfotade och vetenskapligt hållna böcker om Blekinge. Han skriver om den särartade kustnaturen, om hur det var när Blekinge var danskt och hur det sedan har kommit att bli, vidare om alla sevärdheter som finns och om hur landskapet har skildrats i konst, litteratur och musik.

    Vi som samlar på litteratur om Blekinge - och dessutom läser den - känner kanske igen det mesta från förr, men det är ändå lätt att bli förtjust i Lönnboms bok. Författaren har
    väsentlighetssinne, upplivande stilistisk verve och ett osvikligt gott berättarhumör. Han är helt enkelt en utmärkt ciceron. Hans lilla tjusigt illustrerade bok är en perfekt present till sommargäster och blekingar i förskingringen, för den som vill ge en enda bok och inte en packe.
    Årets märkvärdigaste bok med anknytning till Blekinge är dock den ohämmat luxuösa volymen Ronneby Brunn under trehundra år, redigerad av Lis Hogdal och verkligt läckert formgiven av Marie Glase, som tydligen inte har haft några som helst ekonomiska restriktioner för sina många estetiskt tilltalande finter och knep. Kommer det i vårt land verkligen ut någon vackrare bok i år? Den dignar av härliga bilder, samtidigt som formgivningen är stram och smakfull.

    Boken innehåller fem lärda uppsatser om den största och kulturhistoriskt sett mest betydande av våra svenska hälsobrunnar. Den inleds med en ypperligt välskriven och sakrik översikt skriven av Elisabeth Mansén, som är nyutnämnd professor i idé- och lärdomshistoria i
    Stockholm och som för några år sedan gav ut en skrift med titeln ”Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880”. Hennes uppsats fyller en tredjedel av boken och är inte bara det mest omfattande utan även det från kvalitativ synpunkt mest lyskraftiga bidraget, väl komponerat, väl formulerat och oerhört roligt att läsa.

    Det enda som gör mig besviken är att hon inte närmare går in på det träningsläger som Floyd Patterson någon gång 1960 eller 1961 hade på Ronneby Brunn inför en av sina returmatcher mot Ingemar Johansson. Min far och jag åkte dit och fick se Floyd hoppa rep. Exakt vilket år var det? Vem hade bjudit Floyd dit? Hur länge var han där? Jag skulle gärna vilja veta mer, särskilt som jag minns hur oerhört populär Floyd blev i Blekinge, antagligen bara för att han kom dit. Mina tioåriga kompisar och jag jublade när han äntligen slog den där dumdryge göteborgaren på käften. För oss var Floyd nästan bleking. Från genussynpunkt vill jag protestera mot att Elisabeth Mansén berör
    Floyds besök i en enda futtig mening: ”En berömd besökare var Floyd Patterson.” Det räcker inte.

    Bokens näst största bidrag är också det näst bästa. Det är länsantikvarien i Blekinge Leifh Stenholm som utgår från en episod i ”Bombi Bitt och jag”, där Eli utsätts för hotet att på sommarlovet behöva följa med sina föräldrar till Ronneby för att dricka brunn. Han slipper och ägnar i stället sommaren åt äventyr med Bombi Bitt och Nils Galilei.
    Men vad gick han miste om? Det är utgångspunkten för Stenholms uppsats, som formar sig till en fascinerande betraktelse över varför och hur vi ska bevara gamla kulturmiljöer. Vad han skriver är tänkvärt och klokt, men inte på ett alldagligt förståndigt sätt, utan utmanande och bitvis kreativt provocerande.

    Även de tre övriga bidragen är i högsta grad läsvärda. Agronomen Anna Jakobsson skriver om hur kurparken i Ronneby var uppbyggd under sin storhetstid i slutet av 1800-talet, då den bland gästerna hade den briljanta men orättvist bortglömda poeten Josefina
    Wettergrund, något mer känd under signaturen Lea. Professorerna Sven-Ingvar Andersson och Roland Gustavsson bidrar med uppsatser om parken som landskapsarkitektonisk skapelse och beskriver vilka idéer som har legat bakom dess utformning och dess förvandlingar under trehundra år.
    Ännu är inte hela Blekinge ett museum, men ibland kan man få det intrycket. Så mycket i landskapet påminner om fornstora dar. Dessa tre nya böcker förstärker den känslan. Det är nostalgi och samtidigt iskalla fakta.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X