X
Annons
X
Recension

Ronneby Brunn under trehundra år Blekinge tronarpå minnen

Blekinge är ett vackert landskap med fyra underbara små städer: Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg. Fyra städer! Och ändå är blekingborna bara cirka 150 000, betydligt färre än malmöborna, utom på somrarna då den örika skärgården och hela landskapet i övrigt formligen invaderas av sommargäster och turister.
En gång i tiden, under 1700-talet, var Karlskrona Sveriges näst största stad. Länge såg den ut att vara akterseglad av historien. När Karl XI bestämde att den svenska flottans huvudstation skulle byggas på de östblekingska öar som, några kilometer från fastlandet, ännu i dag bär stadens centrum, så var den stad som etablerades av Hans Wachtmeister och som planritades av Erik Dahlbergh centralt belägen i Sverige, inte en sista utpost som nu.
Det var alltså under
stormaktstiden, då Sverige utöver Finland även innefattade Estland och halva Lettland i öster samt stora delar av Pommern i söder, numera en del av norra Tyskland. Av en statistisk uträkning från 1805 framgår att Blekinge vid denna tid var det mest urbaniserade länet i landet. Mot 1 000 invånare på landsbygden fanns i Blekinge 281 stadsbor. Snittet för riket var 106.
Hundra år senare hade mycket hunnit hända. De blekingska städerna hade inte tillnärmelsevis ökat sin folkmängd i den takt som andra svenska städer hade gjort under samma period. Stormaktstiden var sedan länge förbi, och efter den hade Blekinge och särskilt residensstaden Karlskrona stegvis förlorat i betydelse.

Ända från sin tillkomst 1680 och tills för ett tjugotal år sedan har Karlskrona varit en fullt stridsutrustad stad, den mest militärt präglade av alla i Sverige. Nu är det inte längre så, men eftersom kriget aldrig kom och till och med Lord Nelson på sin tid lär ha retirerat med den engelska flottan efter att ha insett att
Karlskrona var ointagligt, har staden lämnats i fred och står i obombat skick kvar även efter det förra århundradets två världskrig. Den krigiska stormaktsstaden har blivit en fridsam småstad, och härom året blev hela dess centrum, ön Trossö, som i sina södra delar, bakom höga murar byggda av ryska krigsfångar, inbegriper det gamla örlogsvarvet, utnämnt till världsarv och förtecknat på Unescolistan över unika miljöer. Karlskrona är världens bäst bevarade örlogsstad från 1700-talet.
Om detta världsarv och dess arkitekturhistoria har Urve Lepasoon, länge anställd på Blekinge Museum, men under de sista femton åren före sin pensionering anställd vid Boverket, sedan detta så lyckosamt utlokaliserades från Stockholm till Karlskrona, skrivit en bok med titeln Örlogsvarvet. Ett världsarv i Karlskrona. Frånsett det suddiga omslaget är det en mycket vacker bok, rikt illustrerad. Den vänder sig framför allt till en läsekrets som är intresserad av arkitekturhistoria och tar sig friheten att inte vara påfallande
populärt hållen.
Med tanke på den akribi och detaljrikedom som präglar Urve Lepasoons framställning, började jag efter någon timmes läsning lugnt räkna med att äntligen få veta hemligheten bakom utformningen av det vittberömda slup- och barkasskjulet på Stumholmen. Taket är egendomligt konstruerat med nio korsande sadeltak, som ger sexton takbrunnar, där regnvattnet genom trattar och rännor av trä leds ner genom byggnaden, kanske, tror Urve Lepasoon, för att ge byggnaden jämn temperatur och luftfuktighet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X