X
Annons
X
Recension

Blek låga (Pale Fire) Blek låga sprider nytt ljus

Blek låga (Pale Fire)

Författare
Genre
Prosa
Förlag
318 s. Albert Bonniers förlag. Ca: 239:-

Övers: Caj Lundgren

"Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen", framhöll Vladimir Nabokov en gång. För denne oupphörligt nyfikne resenär i minne, språk och värld var litteraturen påhitt och konstruktion, en i bästa fall komplex och lockande skapelse, som i hans egna händer skulle präglas av en skimrande lätthet, i den mening Italo Calvino gav ordet. Men att identifiera Nabokov med den renodlade esteten är vanskligt, liksom försöken att göra honom till moralist. Visst finns inslag av bäggedera, men hans romaner kan också visa hur de två sidorna flätas samman i litteratur.

För tre år sedan firades hundraårsjubileet av Nabokovs födelse, vilket lämnade avtryck i ett svenskt sammanhang. Artes gjorde ett temanummer (som byggde på en Nabokovafton på Forum i Stockholm) och Norstedts gav ut två böcker, debuten "Masjenka" från 1925 och "Pnin" från 1957. I dag kröns denna
nytända reception med ett hat trick från Bonniers, där man finner en översättning av Nabokovs kanske mest "experimentella" roman, "Pale Fire" från 1962: en raffinerad lek med genrer och kinesiska askar, med multipla identiteter, speglingar och gåtor; ett verk som lånat material till de en gång vidlyftiga diskussionerna om en postmodern prosa, och ett verk som utan tvivel haft avgörande inflytande på sentida berättarkonst. Blek låga kallas den av Caj Lundgren, som skickligt förflyttat Nabokovs sinnrika prosa och rimmade vers till svensk språkmark.

Vers? Ja, som väntat ser "Blek låga" inte riktigt ut som romaner brukar göra. Till det yttre är den en kommenterad utgåva till en dikt i fyra sånger med titeln "Blek låga", skriven av den nyligen bortgångne amerikanske poeten John Shade. Bokens utgivare är i sin tur en viss Charles Kinbote, vän, granne och kollega till Shade vid universitetet i New Wye, Appalachia, USA. Det är Kinbotes blick och röst som ramar in läsningen: i ett långt förord, en monstruös kommentar till dikten (tre fjärdedelar av texten) och ett synnerligen detaljerat index.

Annons
X

Det hela börjar sedan, följdriktigt, på akademiskt maner. Inledningsvis får vi ta del av fakta om författarens liv, om diktens form (parrimmad jambisk vers) och om dess tillkomstprocess. Att den skrevs under de sista veckorna i poetens liv får kanske marken att gunga till. Men sådant förekommer, och på det hela taget verkar det trovärdigt. Förutom, förstås, att vi vet oss läsa en roman av Vladimir Nabokov. Och strax börjar förordspennan att slira. Beskrivningar av Kinbotes egen skrivsituationen och utfall mot "självutnämmnda shadeister" lockar fram de ordspråkliga ugglorna.

För inte är denne forskare någon helt pålitlig guide. I hans kommentarer är ett självbiografiskt alster ur en efterromantisk mittfåra på väg att förvandlas till en dikt om den störtade kungen Karl den Avhållne från riket Zembla – en kunglighet som mer och mer kommer att likna Kinbote själv. Därmed utvecklas flera kontrasterande berättelser och fiktionsplan i romanen. Å ena sidan historien om John Shades liv och verk, å den andra det sagolika äventyret om kungen som flytt undan revolutionen och om Zembla, ett land i norr med exotisk natur och homoerotiskt färgad kultur.

Här blottas också en biografisk ingång till texten. Även romanens författare tvingades ju fly från sitt hemland efter en bekant revolution. Men det finns andra spår som lockar. Framför allt kommer frågan om Kinbotes identitet och levnadshistoria att sätta tolkningshjulen i spinn. Att han dessutom ibland låter oss tvivla på sin frivola läsning av dikten och att hans mentala hälsa stundtals sviktar väcker funderingar. Vem är han egentligen? En fantasi hos Shade? Eller är Shade en uppfinning av Kinbote? Eller är Kinbote den Botkin (notera omkastningen) som figurerar i romanens marginaler; en exilerad rysk akademiker, en släkting till Pnin (och Nabokov själv), som skapat sig en imaginär värld till tröst för det som gått förlorat?
Att Charles Kinbote är en olycklig person tycks i varje fall stå klart. Kärleken undflyr honom, kollegorna betraktar honom med misstänksamhet och hans vänskap med Shade är omgärdad av frågetecken. Att han liknar sig vid Hazel Shade, poetens dotter som tog livet av sig, har också fått kritikern Michael Wood – och nu har vi lämnat fiktionen – att i en läsning lyfta fram medlidandet som ett centralt tema i romanen. Och nog är "Blek låga" något mer än en ironisk och underhållande lek med berättandets outtömliga möjligheter. Eller: leken som en utforskning av det möjliga är mer än bara esteticerande.

Martin Hägglund har i en nyligen publicerad essä visat hur bejakandet av möjligheten att återvinna det förflutna hos Nabokov inte är ett försök att finna det slutgiltiga, övergripande mönstret i livet och tillvaron, utan en aktivitet som alltid bär på spåren av sitt möjliga misslyckande. Det är en verksamhet märkt av tid och förgänglighet. Och kanske kan också "Blek låga" läsas i detta ljus. Väven av citat och allusioner (titeln är för övrigt hämtad från Shakespeare); uppbyggnaden av romanen som kommentar; de ständiga utvikningarna i kommentaren, ordlekarna och anagrammen och den veckade prosan, fylld av luxuösa och glimrande inskott som kastar ett nytt ljus på meningen: allt detta är kanske att likna vid det oavslutade och oförutsägbara, men tidsbundna arbete, som är minnet och skapandet av en identitet, en historia, ett liv.

"Livet som kommentar till dunkel, oavslutad dikt. / Noteras här för bruk på längre sikt", skriver Shade i slutet av sitt verk, strax innan han går sin mördares kula till mötes; en kula som Kinbote hävdar var avsedd för honom själv. Denne mördare – enligt Kinbote en Jakob Gradus från Zembla, enligt andra en dömd brottsling vid namn Jack Grey som misstar Shade för en domare som skickat honom i fängelse – framstår i texten som en personifikation av det som inte fantasin och tanken rår på. Ett slags gräns. Ur det perspektivet är det inte heller någon tillfällighet, att döden ramar in Nabokovs roman: från den sakliga noteringen om Shades död i bokens första mening till Kinbotes insikt om den död som någon gång väntar honom i kommentarens sista, upphöjda passage.

Men läsningen slutar inte där. "Blek låga" är ett barockt universum, där man alltid kan gå vilse och vidare och börja om på nytt. "En god läsare är alltid en omläsare", påstod Nabokov. Så läs, och läs igen.

Jesper Olsson

Läs även

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X