Annons
X
Annons
X

Blått verk rött skynke

Som en glass doppad i blå färg, med färggrant strössel på taket. Vara stationshus har fått en ny skrud signerad den tyska konstnären Katharina Grosse. Förstklassig offentlig konst eller en provocerande färgklick? Varabornas åsikter går isär.

(uppdaterad)

Det är ingen konst att hitta rätt. Som i de flesta mindre orter i landet lagom så råder här estetiskt konsensus och omfamnande arkitektonisk småputtrighet. I mellanmjölkens land finns de vanliga trevåningshusen, de välkända matbutikerna och likriktande klädkedjor. Men det är något som konstnären Katharina Grosse på inget sätt tar hänsyn till. Istället är hennes konstnärliga uttryck lika utmanande och nydanande som hennes egna skor av flätad reflekterande silvermetall med överdimensionerade nitar. Den här gången har hon gett sig på en omgestaltning av det gamla stationshuset i Vara. Bland den annars homogena Västgöta-bebyggelsen i företrädelsevis naturtrogna färgtoner blir stationshuset i Yves Klein-blått till en projektil som briserar mitt bland normer, drömmar och åsikter om hur ett hus i en svensk stad egentligen får se ut. Stationshuset, eller Resecentrum som Varaborna väljer att kalla det, sticker ut – och också i ögonen på vissa betraktare.

Katharina Grosse skrattar och berättar att hon tyckte sig se en ganska sorgsen byggnad, kvarglömd och utan egenvärde på en ickeplats när hon första gången för något år sedan klev av tåget i Vara. Det var något hon ville förändra och istället ge huset självförtroende, uppmärksamhet och ett nytt liv.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Nu kommer alla att se det – stadens besökare, de som passerar förbi med tåg och kanske även från luften. Det är något med skalan som gör verket intressant ur ett konstperspektiv. Det blir ett monumentalverk skapat av färg, säger hon och kisar mot solen.

    Annons
    X

    – Förresten gillar jag att du refererar färgen till Yves Klein. Det har själv slagit mig att den putsade numera koboltfärgade fasaden, ser ut att ha fått en organisk, nästan svampaktig, yta som påminner om hans skulpturer, säger hon.

    Just i dag är sommaren på besök och många är det som tar tillfället i akt att byta några ord med konstnären som målat huset ”smurfblått” och dessutom slängt upp några rymdstenar på taket. De flesta som vågar sig fram är positiva. Någon fnittrar och berättar om den fantastiska uppmärksamhet som orten fått i media tack vare detta. I staden bakas cupcakes med blå glasyr och talas om ”Vara-blått” som om det vore ett vedertaget begrepp.

    Andra gruffar om att detta ”inte passar in hos oss” eller att pengarna kunde ha används på ett bättre sätt. En dam har en anhörig på ett ålderdomshem och anser att maten där är undermålig och att det är ett resultat av politisk galenskap och oförmåga att satsa på det som är väsentligt. En man med käpp undersöker målningsarbetet grundligt, fnyser och menar att ”bara Fantomen fattas”. Men bland belackarna är det centerpartisten Henric Dahlin som hörts mest. På senare tid i ett antal debattartiklar i lokalpressen, men han reserverade sig också mot beslutet när ärendet var en lokalpolitisk angelägenhet.

    –När vi första gången fick se vad damen gjort tidigare var hela nämnden förfärade. Bara färg som var utslängd på en vägg. Det här med uppfattningen om kultur är som baken, delad men när beslutet sedan skulle fattas hade alla svängt 180 grader. Vissa fladdrar åt alla jävla håll, men de flesta följer bara med strömmen. Men jag står för min åsikt.

    Vad hade då varit bättre än Katharina Grosses gestaltning?

    – Vi har bronsgrisarna på torget. Det är lite mer landsbygd över dem, så de passar in i omgivningen. Och så har vi Lasse Åbergs ko i Arentorp. Men det här sticker lite för mycket ut, sedan får hon vara hur känd hon vill. Och jag är inte kulturhatare utan det finns massor av kulturformer som jag gillar, som rollspel och teater och även jag har tavlor hemma. Men de föreställer något, säger Henric Dahlin.

    Han hade hellre sett att de 600 000 kronorna som Vara kommun har satsat på det här projektet skulle ha använts till något som han anser nyttigt, som skolan. Och Dahlin är skeptisk till att fler unga kommer att stanna i kommunen ”bara för att vi har ett blått stationshus med stenbumlingar på taket”.

    Polariseringen känns igen från tidigare offentliga gestaltningsprojekt, liksom argumenten. Den initierade konstvärlden menar att platsspecifika gestaltningar med verkshöjd smittar av sig på omgivningen när den blir ett med installationen. Att konsten gynnar det originella, det unika hos människan. Katharina Grosse väljer att beskriva detta i termer av fantasi.

    –Vi vill bli underhållna, lyssna på musik och umgås med vänner. Varför inte då också ett fantastiskt hus? Fantasi är ett sätt underhålla sig själv. Här skapar friktionen mellan färg och funktion en paradox som kanske kan göra livet intressant för ett ögonblick. En impuls som väcker människors drömmar.

    I slutet av 1990 talet filosoferade den holländske arkitekten Rem Koolhaas kring den generella stadens framtid. En stad vilken som helst, som slumrar lugnt utan att reflektera till varken sina egna medborgares drömmar eller de globala förändringarna som ständigt blåser över vårt klot.

    ”Centrum blir tomt; de sista skuggorna lämnar bildrutans rektangel, antagligen klagande, men lyckligtvis hör vi dem inte. Tystnaden förstärks nu av tomheten: bilden visar tomma bord, spillror av det som trampats ned. Lättnad... det är över. Det är historien om staden. Staden finns inte längre. Vi kan lämna teatern nu..”

    Vi har alla någon gång svängt av från huvudleden för att ovetandes hamna just i den där staden som gett upp, som förlorat sin stolthet och där det ekar av tomma affärslokaler. Där är inte Vara, inte ännu. Men så har de numera både Kjell Hadins konserthus som uppfördes 2003 och Grosses verk Blue orange att mötas vid och hålla sig i när det blåser snålt. Vad som är småstadsidyll råder bevisligen skilda meningar om, men ett flertal projekt i det offentliga rummet har lett till ilskna debatter, som Katarina Norlings verk Bobos hjärta i Alnarp, Kerstin Ortweds Raoul Wallenbergmonument i Stockholm eller Jim Dines gigantiska Pinocchiostaty i centrala Borås.

    Jag ringer upp Jessica Sjöholm Skrubbe, filosofie doktor i Konstvetenskap vid Stockholms universitet, som i sin avhandling Skulptur i folkhemmet, bland annat berörde reaktionerna kring offentlig gestaltning. Hon menar att Sverige har en god tradition vad gäller offentlig konst och gestaltning och ända sedan 1930-talet har det funnits institutionellt stöd. I det socialdemokratiska Sverige fanns krav på sociala reformer och offentlig konst sågs som den kulturella motsvarigheten. Konstnärer och arkitekter skulle naturligtvis vara med i det kollektiva samhällsbyggandet. I sann modernistisk anda drabbade sedan företrädare för den föreställande konsten samman med abstrakta förespråkare, men samtalet hölls vanligen inom konstens arena och kom inte att genast handla om finansiering.

    –Det är ett stort glapp mellan konstvärlden och övriga medborgare i dag, vilket är underligt eftersom tillgången på bildning är betydligt större. Kanske beror det på devalveringen av det kulturella kapitalet till förmån för det finansiella. Kulturarbetare har helt enkelt inte samma status som säg en läkare eller en lärare, därför är det okej att klampa in på deras område.

    –Sedan finns ett slags feltänk om att det demokratiska offentliga rummet måste vara ett resultat av konsensus för att kunna tillvarata allas intressen. Istället för att verka för divergerade uttryck som på så sätt speglar samhällets och människornas olikheter. Det skulle bli betydligt mer spännande, säger Jessica Sjöholm Skrubbe.

    Finns det någon gemensam nämnare för den offentliga utsmyckning som orsakat raseri?

    –Vissa verk, som Marianne Lindberg De Geers kvinnoskulptur Jag tänker på mig själv, kan jag inte låta bli att tänka på ur ett historiskt perspektiv. Dessa realistiska kvinnokroppar bryter så starkt med den idealistiska traditionen av nakna kvinnor i brons, att det blir ett brott med vissa betraktares egna föreställningar om vad man får visa. Det finns en stark föreställning om det offentliga rummet. Det tillhör förvisso alla, men måste det tilltala samtliga?

    Den offentliga konsten har historiskt varit en manlig domän, skulptörerna var män och det var deras bröder som satt i beslutsfattande positioner. Sjöholm Skrubbe talar om skillnad i representation, där män avbildats som byster och kvinnor nakna i helfigur, som ett utslag av just skev könsbalans. Men samtidigt som kvinnor under 1970-talet släpptes in på den offentliga arenan, blev den inte längre lika intressant att sysselsätta sig med. Det handlade allt oftare om dekorativ utsmyckning i miljonprogramsområden, istället för bombastiska skulpturer i städernas centrum.

    Nåja, för Varaborna gäller nu att förlika sig med den ilskna färgen och inspireras av rymdstenarna på taket. Och Katharina Grosse, som sitter bekvämt på trappan utanför Vara stationshus och äter glass samtidigt som hon begrundar sin skapelse är nöjd, även om hon förundras över det förakt som bevisligen finns mot konstnärer.

    –Jag skulle aldrig ifrågasätta en rörmokares yrkesskicklighet, men konstnärer som tillbringat många år på ansedda högskolor kan man utan förbehåll ifrågasätta om de vet vad de gör. Det är intressant, konstaterar hon. Och avslutar med att hon aldrig någonsin skulle skapa ett verk för att provocera.

    Men nu hinner vi inte prata mer. Plaketten med information om verket har blivit felgraverad. Blue orange heter verket, varken mer eller mindre och att ändra namnet är inte aktuellt.

    Vara har fått sin märkesbyggnad och debatten kommer att fortsätta, ”som skitsnack bakom politikernas rygg” tror Henric Dahlin, medan trenden över världen är tydlig. I ögonfallande byggnader anses identitetsskapande. Och det omtalade är lättare att kapitalisera på än bortglömd skönhet och småstadslunk.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X