Blåögt blonda feberdrömmar

Ända sedan konstnärerna Anders Zorn och Carl Larsson blonderade Gustav Vasa har svensken definierats som den vitaste vita. Författaren Marcus Priftis slår fast att begreppet ”etnisk svensk” nu har nått vägs ände.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Carl Larsson: ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”, målad 1891–1908.

Carl Larsson: ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”, målad 1891–1908.

Foto: NATIONALMUSEUM
Annons

”Etniska svenskar” har kommit att bli ett centralt begrepp i debatten om integration och mångfald. Trots detta lyser förklaringarna nästan alltid med sin frånvaro. Frågan om vilka svenskar som är etniska besvaras inte, utan det är i stället upp till vars och ens intuition. Man måste pressa på ordentligt innan det slutligen kryper fram: en etnisk svensk är blond och blåögd.

De svenskar som är både blonda och blåögda är i minoritet. Ändå är de en symbol för vem som är svensk ”på riktigt”. Vill man vara cynisk, är definitionen av svenskhet en rasfråga. En svensk måste vara vit, helst så vit att man är rågblond och blåögd. Medan det är möjligt att vara svart amerikan, svart britt eller svart fransman, går det nästan inte att prata om svarta svenskar. Åtminstone inga etniska sådana.

Annons
Annons
Annons