Bland geniala fältherrar och uppblåsta idioter

Under strecket
Publicerad
Annons

Lars Rosander Sveriges Fältmarskalkar. Svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte. 455 s. Historiska media. ca320:- Ett intressant kultursociologiskt fenomen som faktiskt vore värt en särskld studie är dagens stora intresse för historia. Detta sedan diverse ”progressiva” galningar i den korrekta radikalismens namn försökt - och i hög grad lyckats - avskaffa historieämnet i skolan. Men det verkar som om det någonstans inom oss fanns ett uppdämpt behov av historia, gammaldags handfast historia med kungar och krigare och inte tabeller över grötkonsumtionen i Villevånga socken 1807 eller traktater om att ”det är folket som gör historien”. Kanske var Peter Englund först på den nyklippta gräsmattan med sin fullständigt oväntade framgång ”Poltava” - en av vår armés bittraste nederlag men ändå en veritabel trampolin för fantasin. Herman Lindqvist har också gjort sin del som folkbildare och sedan har allehanda böcker följt slag i slag, med titlar som ”Kungar och krigare” och ”Svenska slagfält”. Titlarna är onekligen signifikativa. Plötsligt kunde man åter skriva om just kungar och krigare, om fältslag, uniformer, fanor och klingande spel. Inte så att man numera hemfaller åt ett ensidigt glorifierande, krigets elände och fasor lyfts sannerligen fram. Fast ändå. En gammal tennsoldatsamlare och karoliner- och Napoleonfreak som undertecknad rörs nästan till tårar. Ty det finns uppenbarligen en lockelse i forna tideras gloire, något med alla dessa uniformer och hästar och Gud vet allt som talar direkt till fantasin. Mer fantasieggande läsning, mycken sådan, står att finna i den före detta officeren, numera historikern Lars Rosanders Sveriges fältmarskalkar. Svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte. Mellan 1609 och 1824 fanns det sjuttiofem stycken sådana, så Rosander har haft ett stort material att bearbeta. Klokt nog uppmanar han oss att inte sträckläsa, ty då kan det bli en smula enahanda. Men läser man om en eller två av dessa imposanta herrar i taget, så får vi ytterligare bilder ur vår märkliga historia. Det är som om man omedelbart vill hoppa upp på sin stolta springare och rida till Armémuseum.

Annons

Rosander berättar dessutom fältmarskalkfunktionens historia - från i gryningstid ett slags finare stallkarl till ämbetsman och slutligen till den moderna rollen som länk mellan förbandscheferna och den högsta politiska ledningen hemmavid. I dag utnämns inte längre fältmarskalkar, såvitt jag vet inte ens i de mest prålsuktande diktaturer, men under andra världskriget stod de som spön i backen. Funktionen behövs helt enkelt inte längre. Rosander berättar också en del om utländska marskalkar, däribland givetvis om Napoleons tjugosex guldsmidda (fjorton i fält), varav en som vi alla vet blev svensk kung och grundare av den enda dynasti som kom till makten under Napoleonkrigen vilken ännu regerar. Ja, Napoleons marskalkar är för mig marskalkarnas marskalkar. Inte bara för att de hade sjyssta gångkläder, utan för att de utgjorde en så märklig skara. Säg Michel Ney, ”den tappraste bland de tappra”, han som arkebuserades av de hämndlystna bourbonerna men vägrade att böja knä inför någon annan än sin Gud och sin kejsare, och jag får gåshud över hela kroppen. Rosander påpekar också att alla svenska fältmarskalkar inte var svenskar. Tag till exempel Johan Philipp Cratz, greve av Scharffenstein, och hans märkliga öde. Under trettioåriga kriget övergav han den Katolska ligan för att träda i svensk tjänst men det hela slutade olyckligt: Cratz tillfångatogs av sina forna stridskamrater och avrättades som förrädare. Cratz? Så heter en före detta tränare i Hammarby och Helsingborg som gick ett liknande öde till mötes. I Helsingborg avrättades han bildligen av klubbstyrelsen. Och en fotbollstränare är ju en sorts fältherre. Kan det vara en sentida ättling? Hur som helst, ibland tycks historien gå igen.

Annons
Annons
Annons