Annons

Bengt Jangfeldt:Bland folk och fä i finska Ryssland

Under större delen av 1800-talet var S:t Petersburg världens största finskspråkiga stad. I två nya böcker skildras utlänningar, såväl ur de högre stånden som ur den ”tjänande klassen”, som valde Ryssland som sitt hem.

Under strecket
Publicerad

Det lär knappast ha undgått någon att S:t Petersburg i fjol fyllde år. Stadens 300-årsjubileum firades med all den pompa som dess historia och det moderna Rysslands främste petersborgare, Vladimir Putin, kräver. S:t Petersburg var en gång en av Europas vackraste städer och en sinnebild av det som är bäst i Ryssland: landets konst och kultur. Under 70 år av sovjetvälde satsades de största resurserna emellertid på den nya huvudstaden Moskva, som också var världskommunismens huvudstad. Detta blev Leningrads räddning: de gamla husen revs inte för att ge plats åt nya skrytbyggen, som i Moskva. Men priset var högt, byggnaderna förföll och många är i dag i så dåligt skick att de inte går att renovera.

I Moskva, där cirka 80 procent av Rysslands kapital cirkulerar, sker upprustningen av staden efter kommunismens fall med privata pengar – och till priset av en fortsatt skövling av historiska byggnader. I S:t Petersburg, ett urbant friluftsmuseum där ingenting får rivas, krävs andra finansieringsformer. När staden lagom till jubileet återuppstod i något av sin forna glans var det tack vare stora bidrag från Unesco och den federala ryska budgeten. Att upprustningen främst omfattade de centrala delarna är en omständighet som upprört många men som inte bör förvåna – den sortens kulisser som furst Potemkin en gång gav namn åt är alltjämt metervara i hans hemland.

Annons
Annons
Annons