Annons

Dick Harrison:Blåkulla och den kvinnliga sexualiteten

Illustration ur Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”.
Illustration ur Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”.

De svenska häxorna tycks varken ha ansetts lika liderliga eller erotiskt attraktiva som standardhäxorna på kontinenten, men även här förekom anklagelser om vällust och omättlighet. En ny bok belyser häxprocessernas sexualmoraliska inslag.

Under strecket
Publicerad

När jag ser titeln på Åsa Bergenheims bok "Den liderliga häxan" (Carlssons) kommer jag osökt att tänka på Sidonia von Borcke. Alla som älskar prerafaelitisk konst vet vem jag syftar på – den tyska femme fatale som så till den milda grad fängslade 1800-talets viktorianska romantiker och dekadenter att hon upphöjdes till arketypen för den farliga, förföriska och tjusande kvinnan i förmodern tid. Efter att Wilhelm Meinhold skrivit sin lika ohistoriska som fantasieggande bok om ”klosterhäxan”, som översattes till engelska av Oscar Wildes mor Jane, närmast tävlade William Morris, Dante Gabriel Rossetti och Edward Burne-Jones om att måla upp visioner av trollkvinnan från Pommern. I själva verket var Sidonia von Borcke en oskyldig gammal dam, vars största fel var att hon under lång tid hade dragit uppmärksamheten till sig i egenskap av grälsjuk rättshaverist. Det slutade med att fienderna anklagade henne för alla möjliga gudlösa ting, bland annat mord, magiska riter och samlag med Satan. Sedan den mer än 70-åriga Sidonia torterats till bekännelse halshöggs och brändes hon i Stettin år 1620.

Men det är ingen Sidonia som möter mig i Bergenheims bok. De tyska häxprocesser som slukade hennes och otaliga andra, lika oskyldiga, människors liv nämns endast i förbigående. Om det finns ett empiriskt fokus i boken är det i stället rättegångarna i 1670-talets Västerbotten. Även dessa juridiska uppgörelser överskuggas av den större idéhistoriska kontexten, som handlar om vällustig liderlighet. Och det är inte vilken liderlighet som helst – det är utpräglat kvinnlig liderlighet, skildrad i utläggningar om kvinnan i egenskap av svag, lockande och allmänt sexuell varelse. Vi är fjärran från prerafaeliternas hyllningar till den svala, välklädda, förtrollande Sidonia. I stället är det nakna, frustande, kåta kvinnokroppar som gäller – kvinnor som med maximal lust hänger sig åt kopulerande med djävulen och hans smådjävlar i syndigast möjliga nakenfester på Blåkulla.

Annons
Annons
Annons