Annons
X
Annons
X

Björklunds synsätt är omodernt

De senaste utspelen från utbildningsminister Jan Björklund visar att han står för en omodern syn på kunskap och lärande. Men vi måste sluta drömma oss tillbaka till den tid som en gång var och istället bredda diskussionen om skolan, skriver Mikaela Valtersson, ekonomisk talesperson för Miljöpartiet.

På kort tid har utbildningsminister Jan Björklund gjort två stora utspel om skolan. Först ett
upprop för katederundervisningen och sen tillsammans med Lärarnas Riksförbund om
förstatligande av skolan. Efter en tid med otydliga problemformuleringar och förenklade lösningar, som präglat Jan Björklunds tid som utbildningsminister, är det positivt att utbildningsministern nu vill initiera en idédebatt om skolan. Med min egen bakgrund i läraryrket hoppas jag att politiker, debattörer och verksamma i skolan välkomnar det och tar utbildningsministerns invit på allvar. De som följer sociala medier, som Twitter, vet att det diskuteras flitigt.

Uppropet för mer katederundervisning kan ses som en vilja att införa äldre och mer traditionella undervisningsmetoder. Den tolkningen ligger nära till hands om vi ser utspelet i ljuset av att han nyligen återställt kristendomens särställning i religionsundervisningen och i geografin beslutat om en kursplan, rakt emot Skolverkets vilja, där eleverna ska rabbla ren namnkunskap utan sammanhang. Det finns anledning att påstå att Jan Björklund står för en omodern syn på kunskap och lärande.

Men om man med mer katederundervisning skulle mena att slå ett slag för de elever som har det svårast i skolan är det lättare att ha sympati för inriktningen. När elever lämnas ensamma i för mycket eget arbete försvinner möjligheterna att fånga upp och stötta de som behöver läraren allra mest. Det behövs fler vuxna i skolan och mer lärarledd undervisning, mer tid hos eleverna och närvarande specialpedagoger och speciallärare i klassrummet. I så fall är det nog väldigt få som inte tycker att det vore bra.

Annons
X

Utbildningspolitiken måste ta till sig forskning inom sitt område. Aktuell forskning visar att eleven måste vara i centrum, att läraren måste kunna motivera eleven och att det är avgörande att läraren ständigt ger återkoppling och på så sätt bidrar till ett utvecklat lärande. Lärarens plats är inte vid katedern, läraren är överallt i klassrummet. Elever lär sig genom aktivt deltagande inte genom att bara lyssna och sen rabbla upp vad läraren sagt från katedern. Detta vet Sveriges verksamma pedagoger. Jan Björklund borde akta sig för att detaljstyra skolan till den grad han gör i dag.

Under de senaste 20 åren har Sverige gått igenom två ekonomiska kriser som slagit hårt mot kommunerna. Verksamhet riktat till barn och unga har drabbats mycket av det. Utsikterna för unga på arbetsmarknaden har blivit sämre under den här tiden. Fritidsgårdar har lagts ned och antalet vuxna i skolan minskat. Samtliga regeringar under de här åren bär ansvar för att krisen slagit extra hårt mot dem som behöver samhället allra mest. Fler lärare och möjligheten att frigöra mer tid för undervisning är viktigare än ännu ett jobbskatteavdrag.

Det är rimligt och riktigt att ställa krav på kommunerna. Ansvaret för skola och utbildning måste följas upp noga. Statens skolinspektion är en nyckelaktör som gärna skulle kunna få än större befogenheter. Men kommunerna måste också ha rätt förutsättningar att leva upp till sina åtaganden och de krav som staten ställer. Det går inte att först ställa krav och samtidigt inte ge möjligheten för kommunerna att leva upp till dem.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När kommunerna ska bära dessa kostnader på egen hand i redan ansträngda budgetar riskerar självklart antalet obehöriga lärare öka eller lärartätheten sjunka drastiskt. Detta vet Jan Björklund. Då kommer utspelet om mer lärarledd tid för de svaga elevernas skull väldigt passande. För tillsammans ger det honom argument för att kommunerna inte klarar sitt uppdrag och att skolan därför borde förstatligas. Ett förslag som idag bara vänsterpartiet, som också vill centralstyra skolan mer, ansluter sig till.

    Björklunds idédebatt verkar inte utgå från en vilja att skapa samtal om förutsättningar och behov för en framgångsrik skola, utan istället blir det ett försök att styra skutan med ideologiska skygglappar för ögonen.

    Det finns ingenting som säger att styrningen av skolan skulle bli bättre av att komma längre från dem som berörs av den. Min övertygelse är att beslut blir bättre om de tas nära de som berörs av besluten. Gränsen mellan en framgångsrik skola och en mindre framgångsrik skola går inte heller vid kommungränserna.

    Vi måste sluta drömma oss tillbaka till den tid som en gång var. Det statliga skolsystemet var oflexibelt, byråkratiskt och möjligheterna till anpassning efter lokala behov var minimal. Med makten nära verksamheten ökar förutsättningarna för att anpassa verksamheten till de lokala behoven. Skolans utmaningar är komplexa och vi möter dem inte med enkla lösningar. De resurser som krävs för att skolan ska ha möjlighet att möta alla elever utifrån deras individuella förutsättningar är de samma, även när staten är huvudman.

    Den skolpolitiska debatten behöver breddas, men bortom katedern och frågan om huvudmännen. Vi ska komma ihåg att decentraliseringen av skolan syftade till att ge lärarna ett större professionellt utrymme. Att utvecklingen i skolan följer aktuell forskning och att lärare får vara lärare borde vara målsättningar för en utbildningsminister.

    MIKAELA VALTERSSON (MP)

    ekonomisk talesperson

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X