Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Spectrum Bjärt färganalys som stannar på ytan

Skånes dansteaters ”Spectrum” är ett allkonstverk om färgers symbolik. Dessvärre blir det en banal regnsbågsrevy där uttrycken krockar, skriver Anna Ångström.

sk
sk Foto: Malin Arnesson
Scenvåren 2017

Spectrum

Genre
Dans
Medverkande
Anna Borràs, Brittanie Brown, Kit Brown, Peter Jansson, Belinda Nusser, Sindri Runudde
Var
Dansens hus
Koreografi
koncept, regi: Ben Wright

Sånger: Jules Maxwell. Scenografi, kostym: Will Holt. Ljud: Alan Stones. Ljus: Guy Hoare.

Färger är laddade med symbolik, känslor, associationer, klanger – ja, färger är som livet! Ungefär så anspråksfullt och banalt skulle man kunna sammanfatta upplevelsen av ”Spectrum”, ett stort anlagt allkonstverk för sex dansare, ljus, musik, text och ljud i koreografi av britten Ben Wright som numera är huskoreograf vid Skånes dansteater efter tre år som biträdande konstnärlig ledare.

Ben Wright har inspirerats av sin morfars gamla skissbok om måleri och skapat ett kollage av elva scener som var och en utgår från en färg och en känd tavla. Varje sekvens har också försetts med en låt av kompositören Jules Maxwell. Att se de 90 minuterna är som att bläddra genom en ojämn samling snabba idéer födda i en överhettad hjärna som oroas av världens tillstånd – kanske är alltihop en fantasi född i avskalad institutionsmiljö.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är i alla fall där det hela tycks börja, i det vita rummets oskrivna interiör där nio dörrar är glipor mot omvärlden. Jasper Johns ikoniska målning ”White flag”, ett stjärnbanér täckt av vit färg, visas upp bakom ryggen på Peter Jansson som sitter med dropp framför en flimrande tv-ruta omgiven av ”personal” i arbetskläder.

    Annons
    X
    Peter Jansson och Belinda Nusser i den gula scenen. Foto: Malin Arnesson

    Snö, Marilyn Monroe i flygande vit klänning, vaniljglass, Ku Klux Klan och lakan hinner skymta förbi innan det är dags för nästa färg: rött som i blod, Rödluvan eller Sovjets flagga. ”Spectrum” är förvisso lekfull och innehåller en rad ömsinta, intuitiva och svävande duetter och möten. Men här finns också ett filmiskt soundtrack som kastas omkring i salongens högtalare med bisarr effekt och dessutom en ambition att leverera insiktsfulla budskap om vårt samhälle med lika delar kritik, ironi och allvar. Således ska rädsla botas med kärlek, alltmedan verklighetsupplösningens gula värld övergår i återvinnandet av det gröna paradisets nakna men ack så artificiella landskap – en ganska kul sekvens där kontorsväxter flyttas omkring runt Adam och Eva.

    Naturen är hotad, havet är förstås Kleinblått, det viftas med demonstrationsplakat i rosa ljus och när turen kommit till orange marscherar Guantanamofångar växelvis med buddhistmunkar över scenen. Pekoralen och övertydligheterna blir stundtals bjärta, men slutets svarta (förstås) avrundning på denna regnbågsrevy syr ihop det hela visuellt flott. En ensam gestalt rör sig i utslocknandets tomhet medan en röst sjunger om färgskalans nyanser, de som emanerar från samma ljus som bryts till olika våglängder. Som helhet blir ”Spectrum” en halvmesyr där uttrycken krockar och analysen stannar på ytan.

    Det är inte ofta Stockholm gästas av dansinstitutionerna i Malmö och Göteborg. Gott således att Skånes dansteater kommer till Dansens hus, även om salongen inte är fullsatt och ”Spectrum” är ett svagare mellanverk i repertoaren. Nu borde huvudstadens publik snarast få se Göteborgsoperans danskompani som med nya ”Max+” har en helafton i internationell toppklass att bjuda på.

    Annons

    sk

    Foto: Malin Arnesson Bild 1 av 2

    Peter Jansson och Belinda Nusser i den gula scenen.

    Foto: Malin Arnesson Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X