Annons

LetoBitterljuv blick på rysk rock – högst sevärd och njutbar

Roman Bilyk och Teo Yoo i ”Leto”.
Roman Bilyk och Teo Yoo i ”Leto”. Foto: Triart

”Leto” är en mild och drömsk, närmast nostalgisk återblick på det tidiga 1980-talets rockscen i Leningrad. Men var är vodkan? Alla är i allt väsentligt misstänkt hela och renskrubbade.

Publicerad

Leningrad, tidigt 1980-tal. Kommunismen drar med utdraget plågade rosslingar sina sista andetag. Tillvaron för det stora flertalet är allt annat än glamourös; stadens bohemiska ungdom vurmar för västerländska synsätt och rockstjärnor, diskuterar Bowie och Lou Reed, ser på flickidolerna Sweet med nästan samma allvar som man ägnar exempelvis Dylan och the Doors. The Clash och Sex Pistols har redan hunnit göra djupa avtryck. Alla hierarkier saknas, alla externa impulser är av intresse, denna hunger på exotiskt artisteri är omättlig.

Och den föder även ett eget uttrycksbehov. Man bildar band med kompisarna, anordnar konserter, vilket kräver diverse myndighetstillstånd, vilket i sin tur kräver genomgång av sångtexter. Är verkligen rader som ”Oh, mama, mama” patriotiska och uppbyggliga?

Annons
Annons
Annons