X
Annons
X
Recension

Tusen gånger starkare Bitande kritik av skolans maktordning

Samspelet och framförallt maktspelet mellan flickor och pojkar i en nionde klass är temat i Christina Herrströms Tusen gånger starkare, som nominerats för Augustpriset i år. Även i sina tidigare böcker om Ebba och Didrik och särskilt i "Glappet" har Herrström belyst flickors utveckling och samhällets kvinnosyn.

Den högpresterande men tillbakadragna Signe är jagberättaren i ”Tusen gånger starkare”. Det hon skildrar är det skeende som sätts igång då en ny flicka, Saga, kommer till klassen. Saga har bott utomlands större delen av sitt liv, och hon har därför andra erfarenheter än sina svenska klasskamrater. Eftersom hon heller inte känner till klassens rangordning, vågar hon ifrågasätta och utmana det som av alla uppfattas som normalt. Framförallt får hon flickorna att bli varse de osynliga regler som styrt beteendet i klassen, regler som fått flickorna att krympa.

Herrströms bok kan läsas som ett polemiskt inlägg i debatten om maktordningen mellan könen och kvinnors underordning. Det rör sig om en bitande kritik av det genussystem som säkert präglar många klassrum. Skildringen stämmer även väl med resultaten från senare års skolforskning, där bilden är tämligen enstämmig: Det är pojkarna som hörs och syns och lägger beslag på största delen av talutrymmet. De både har och ges mer makt än de skötsamma flickorna som oftast är lojala mot läraren, allt i linje med det sociala spel som följer könskodernas mer eller mindre tydligt uttalade normer.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X