Bisarra skrönor det enda européerna kände till

Kula Kangri-berget i Tibet.
Kula Kangri-berget i Tibet. Foto: Imago/IBL

Det är välkänt att våra medeltida förfäder kände till Kina. Inte bara Marco Polo utan många missionärer och köpmän färdades under 1200- och 1300-talen från Europa till Östasien. Men kände européerna även till Tibet? Dit åkte väl ingen? Eller?

Under strecket
Publicerad
Annons

Svaret är nja. Mig veterligen saknar vi källor till europeiska resor hela vägen till Lhasa och andra tibetanska orter så tidigt som på medeltiden, men det hindrar inte att rykten om landet nådde europeiska öron. Exempel på sådana har förmedlats av Vilhelm av Ruysbroek, en flamländsk franciskanbroder som år 1253 sändes till mongolernas härskare som missionär och ambassadör för den franske kungen Ludvig IX:s räkning. Vilhelm färdades hela vägen till Mongoliet, vistades där i ett drygt halvår och återvände sedan till Europa åren 1254–1255. Så här skriver han om Tibet och tibetanerna:

”Bortom dessa [tanguterna] bor tibetanerna, ett folk som tidigare brukade äta upp sina avlidna anhöriga för att av fromhet inte ge dem andra gravar än sitt eget inre. Men numera har de övergivit detta bruk, eftersom det var en styggelse för alla andra folk. De gör emellertid alltjämt prydliga bägare av sina föräldrars huvudskålar för att, när de dricker ur dem, komma ihåg dem i sin glädje. Detta berättades för mig av en person som sett det. De har mycket guld i sitt land så att den som behöver det gräver tills han finner det och tar därav när han behöver, det övriga gömmer han i jorden. Ty om han skulle lägga det i sina kistor eller gömmor så skulle enligt deras uppfattning Gud ta ifrån honom även det som ligger i jorden.”

Annons
Annons
Annons