X
Annons
X
Recension

Billy Elliot Billy Elliot kunde fått Thatcher att gråta av glädje

Premium

Musikalen om arbetargrabben Billy Elliot som blir balettdansare är en oreserverad hyllning till individen i en liberal underhållningsekonomi. Theresa Benér tror att Malmöoperans proffsiga uppsättning skulle ha fått Margaret Thatcher att gråta glädjetårar.

Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera.
Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson

Musikalen ”Billy Elliot” kretsar helt kring en ideologisk brytpunkt i Storbritanniens moderna historia. Det var 1984-85, då Margaret Thatchers regering i en kompromisslös konflikt besegrade fackens masstrejker i den krisdrabbade statliga gruvindustrin. Det kollektivistiska efterkrigs-England punkterades och ersattes av en postindustriell, individualistisk era, som präglar Europa än i dag.

Pojken Billy är en representant för detta nya. Han inspireras inte av konservativ arbetarromantik, uttryckt i bastanta manskörer om "solidaritet" och meningslös boxningsträning. I stället lockas han av dans: "Spräng din egen gräns och gläns", sjungs det i Calle Norléns glättiga version av Lee Halls libretto. Discorytm av Elton John, plymer och grälla festfärger av ljusdesignern Ellen Ruge får Billy att plötsligt drömma om ett annat liv, bortom den funktionella, grådaskiga vardagsscenografin av Julia Przedmojska.

Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera.

Foto: Malin Arnesson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X