X
Annons
X

Pelle Snickars: Bildforskning med nya ögon

Sedan två decennier har internationell forskning kring medial minneskultur och bilder som historiska källor varit stadd i en närmast explosionsartad utveckling. Visualitetens historia känner inga ämnesgränser och bildmedier har kommit att användas av forskare inom en rad discipliner. Fyra nya publikationer aktualiserar (åter) frågan om bilden som mediehistorisk källa. Två av dem är publicerade av Hamburger Institut für Sozialforschung och behandlar fotografiets och filmens roll i medieringen av den tyska nazismens brott (se morgondagens streckare). Lena Johannessons essäsamling Mörkrum & transparens. Studier i europeisk bildkultur och i bildens historiska evidens (Carlsson Bokförlag, 253 s) och antologin Mer än tusen ord. Bilden och de historiska vetenskaperna (Nordic Academic Press, 336 s), redigerad av Lars M Andersson, Lars Berggren och Ulf Zander, knyter också an till ämnet.
Inom svensk humaniora har icke-konstnärlig bildforskning länge varit ett försummat område. Konsthistorikern och bildforskaren Lena Johannesson, professor i konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, utgör ett lysande undantag. I Johannessons nya bok, som handlar om det sena 1700-talets och 1800-talets bildkultur, söker hon lösningen på ett antal komplicerade och dunkla bildgåtor. Hon skriver om allt från antisemitisk bildagitation i svensk rabulistpress till strategier för att undvika censur av halshuggningsgravyrer. Johannesson intresserar sig främst för massmediala bilder, l'imagerie populaire, i det västerländska mediesamhällets barndom. Barnikonografi ägnas en text, i vilken Johannesson analyserar skyddsänglar och sankt bernhardshundar. Att jo-jon var en revolutionär leksak och ofta inflikades i karikatyrer av fransk aristokrati på flykt undan revolutionen, lär man sig i den skarpsinniga essän "Jo-jon, David & Madame Tussaud. Notiser om franska revolutionens bildvärld." Som Johannesson noterar stod franska revolutionen för det kanske mest omfattande och snabbast genomförda omdaningsprojektet av en visuell associationsmiljö som historien känner. I revolutionära etsningar från det tidiga 1790-talet var jo-jon märkligt nog ett vanligt motiv; i bilden "Friheten triumferar eller De hjärtlösas fall" är till och med en hel armé utrustad med jo-jon som främsta vapen. Genom att backa i ordböcker upptäcker Johannesson att jo-jon under revolutionen fick synonymen émigrette. I bild kom den att bli ett attribut för en typisk revolutionsemigrant som gav sig av och hoppades att återvända, ett bildmotiv som, enligt Johannesson, säger mer om politisk jargong än historiska texter.

Specifikt för flera av Johannessons essäer är att de på ett meta-artat sätt redovisar sin egen tillkomsthistoria. Magnifikt inleder hon till exempel en essä med den ohyggliga scenen i Bernardo Bertoluccis film "1900" (1976), där en lokal fascistledare slungar och krossar en pojkes huvud mot en källarvägg. Av en händelse stöter hon senare på samma bildmotiv i en xylograferad teckning i familjetidningen Illustreradt Tidsfördrif 1858, vilken föreställer en "rationell målarmäster från Skara" som nyttjar sin lärling som färgdrypande roller. Tidningsbilden får Johannesson att reflektera över bildmotivets antydda emblematiska karaktär. När hon till slut möter samma motiv i Antonio Canovas kolossalstaty Herkules och Lichas (1796, 1801-02), där den väldige Herkules i raseri vräker pojken Lichas över en klippkant, börjar hon skriva sin text.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X