Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Jan Scherman: Bilden på Alan väcker oss – när offren redan blivit oräkneliga

Det har snart gått två veckor sedan 3-årige Alan Kurdi flöt iland på en strand i Turkiet. Den mediala dramaturgin är välkänd och effektiv, men också svår att till alla delar förlika sig med.

”Det är ju inte första gången som en bild förändrade historien i ett så sent skede att offren blivit oräkneliga” skriver Jan Scherman efter bilden på Alan, 3.
”Det är ju inte första gången som en bild förändrade historien i ett så sent skede att offren blivit oräkneliga” skriver Jan Scherman efter bilden på Alan, 3. Foto: Nilufer Demir/AP

Svårt att säga så, när Alan blev till universell kraft för medmänsklighet och allas lika värde. Självklart att säga – äntligen förlöstes engagemanget som så länge hukat i bakgrunden.

Men svårt i alla fall, att odelat förlika sig med det mediala flockbeteende som inte nöjer sig med den kollektiva döden. Exempelvis 70 lik i en buss. Eller 700 drunknade efter att en överlastad båt vält mitt ute på havet. En buss till, fler döda, fler drunknade. Fanns det inga barn i dessa anonyma horder av lik? Fanns det inga synliga case bland alla dessa kroppar? Med namn, kläder, familj och ett vardagligt liv som slagits i spillror?

Svårt i alla fall, att odelat förlika sig med det mediala flockbeteende som inte nöjer sig med den kollektiva döden.

Annons
X

**Flyktingkatastrofen har pågått ** i flera år. Den tog fart när inbördeskriget i Syrien exploderade. Och på tal om bussar körde Tredje Riket körde förresten också omkring människor i dem. Det var på 1930-talet. Så mördades handikappade med bilavgaser. Sedan trappades mördandet upp till industriell skala med hjälp av effektivare gas.

Den polske motståndsmannen Jan Karski reste runt i världen. Han överlämnade mängder av dokument om förintelsen av judar. Men Karski mötte mest tvivel. Det blev för många lik i rapporterna. Och om det var så som han påstod, svarade president Franklin D Roosevelt i ett möte med Karski, så skulle de skyldiga straffas. Efter kriget.

Då fick världen inte se några bilder på barn med namn och nummer. Det var först senare, när allt var försent.

Syrien och dess grannländer på pågår jakten på människor. Tortyr, halshuggningar och korsfästningar visas upp offentligt. Den 26-årige jordanske piloten Muaz al-Kasasbes brändes till döds instängd i en bur. I början på detta år. Det var ett av IS-terroristernas många illdåd. Pilotens familj grät. Men ingen här hos oss. I alla fall inte så det syntes. Protesterna mot Bashar al-Assads regim hörs knappt. IS fortsätter sina härjningar. Människor flyr och smugglare leder de desperata in i döden. Det har som sagt pågått i flera år.

Joanna, 7 år, väntar vid den tyska gränsen Passau tillsammans med pappa Mohamed. Foto: Malin Hoelstad

I den mediala dramaturgin är det med människor som med djur. Heter lejonet Cecil så blir det ett världsomfattande uppror mot den organiserade jakten på troféer ute på Afrikas savanner. I salig åminnelse också den nyfödde noshörningen i Kolmården. Han döptes till Nelson och engagerade hela vår nation på grund av en medfödd hjärnsjukdom som till slut tog hans liv. Masslakt av djur fångar däremot inte vårt engagemang, utan leder till allmän glömska. Och när människor flyter omkring i Medelhavet i hundratal, som anonyma döda fiskar, kan inte media få solidariteten att vakna till liv. Politiker mumlar och direktörer tiger. Vi själva förblir till stor del oförstående. Vi kräver namn. Vi vill se ansikten och kläder vi känner igen. Helst hudfärg vi är bekanta med. Det kallas för exemplets slagkraft. Alan blev ett sådant exempel.

Det som hände när Alan flöt iland med kläder på kroppen, som vore han en av oss, borde nog också stämma till annan eftertanke.

Det mediala drevet om människovärdet är bra. Kompromisslösheten kring medmänskligheten är suverän. Men är det så enkelt? Det som hände när Alan flöt iland med kläder på kroppen, som vore han en av oss, borde nog också stämma till annan eftertanke. Om den mediala senfärdigheten, om den politiska trögheten, om näringslivets saktmodiga reflexer och om mänsklighetens oförmåga att i massdödandet se individerna.

Vi tycks unisont vara invigda i detta makabra system där mängd betyder anonymitet och endast en enskild individ blir mänsklig och förmår utlösa solidaritetens urstarka kraft. Möjligt att förändra frågar jag? Eller en evig mediedramaturgi därför att alla spelar med?

Det var ju inte första gången som en bild förändrade historien i ett så sent skede att offren blivit oräkneliga.

Annons
Annons
X

”Det är ju inte första gången som en bild förändrade historien i ett så sent skede att offren blivit oräkneliga” skriver Jan Scherman efter bilden på Alan, 3.

Foto: Nilufer Demir/AP Bild 1 av 2

Joanna, 7 år, väntar vid den tyska gränsen Passau tillsammans med pappa Mohamed.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X