Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Marshall McLuhan: You know nothing of my work! Bilden av en genial kuf

Marshall McLuhan (1911-1980)
Marshall McLuhan (1911-1980) Foto: BERNHARD GOTFRYD/GETTY AOP
(uppdaterad)

Marshall McLuhan: You know nothing of my work!

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlas & Co

216 s.

Ordlekar, aforismer, vindlande utvikningar: den kanadensiske litteraturhistorikern och medieteoretikern Marshall McLuhan (1911–1980) gjorde det inte alltid helt lätt för läsaren. Som mediefenomen i egen rätt var han en härva av motsägelser – en knastertorr akademiker och katolsk konvertit som skrev som hade han spetsat sitt frukostte med illegala substanser: på samma gång pedantiskt och hallucinatoriskt.

Det händer saker hela tiden: iakttagelser exploderar, idéer far iväg i oväntade riktningar. Norman Mailer skrev att McLuhan hade den snabbaste hjärna han någonsin hade träffat på, men klagade samtidigt på att det var omöjligt att skilja djupsinnigheter från dumheter. Historikern Arthur M Schlesinger skrev att McLuhan var en extremt intelligent och seriös person som av outgrundliga skäl valde att uppträda som en charlatan.

Så även om det är sant att hans berömmelse egentligen aldrig matchades av någon djupare förståelse för hans tankar, var han själv och hans förtjusning i orakelspråk inte utan skuld.

Annons
X

Många, både beundrare och belackare, trodde och tror helt felaktigt att McLuhan var de elektroniska mediernas extatiske hejarklacksledare. Saken var bara den att han såg – och benämnde – vad ingen annan då, i början av 60-talet, kunde urskilja. När världen yrvaket försökte vänja sig vid tv-mediet, myntade McLuhan begreppet ”informationssamhället” och siade inte bara om hur vi skulle koppla ihop oss i ett globalt informationsnätverk utan också om hur detta skulle förändra vår omvärld och oss själva. Han förutsåg vart vi var på väg. Först formar vi våra kommunikationsteknologiska redskap; sedan formar de oss.

Världen ”har blivit en dator, en elektronisk hjärna, precis som ett stycke barnslig science fiction”, skrev McLuhan så löjligt tidigt som 1962. Klart att mediemänniskorna blev upphetsade och att kollegorna inom universitetsvärlden blev indignerade. Hans anseende har varit föremål för kraftiga svängningar genom åren.

Det finns naturligtvis redan ett antal rejäla biografier. Philip Marchands ”Marshall McLuhan: The medium and the messenger” kom 1989, Terrence Gordons ”Marshall McLuhan: Escape into understanding” kom 1997, och bägge är förträffliga. Det menar åtminstone McLuhans landsman, romanförfattaren (med mera) Douglas Coupland, som icke desto mindre just har dragit ett eget strå till den stadigt växande stacken av kommenterande litteratur, en behändig och behagligt mousserande biografisk skiss utan akademiska ambitioner, skriven ur ett utpräglat uppkopplat perspektiv.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Poängen är just detta: nu är vi här! Vi bor numera på internet, där vi skapar våra identiteter och odlar våra relationer. McLuhan hade i allt väsentligt rätt, bortsett, förstås, från alla gånger då han hade fel och alla gånger då det inte gick att avgöra vad han egentligen menade. Mediet är verkligen budskapet, det vill säga: mediet som sådant har en så genomgripande effekt på hur vi lever i den kulturella biotopen att det kvittar om innehållet är ditt eller datt i den ena eller andra kanalen.

    Coupland lägger pussel med en mängd olika bitar som inte riktigt vill passa ihop: religionen, konservatismen, homofobin, fåfängan, ordvrängandet, den intellektuella nyfikenheten, intresset för litteraturen och vältaligheten och en självcentrering på gränsen till autism. Han öser frikostigt ur källor på nätet.

    Fram tonar bilden av en genial kuf, en särling som hela tiden betraktade världen utifrån och därför var utmärkt skickad att iaktta det vatten som är osynligt för de fiskar som simmar i det för jämnan utan att reflektera över saken. McLuhan reflekterade hela tiden, men han höll inte, som han själv påpekade, alltid med sig själv.

    En av pusselbitarna är fysiologisk: McLuhans hjärna tillfördes blod och syre via två olika kärl istället för ett, vilket är det normala. Hans tänkande var, således, dubbelpipigt. Douglas Coupland, som hämtar sin undertitel från Woody Allens ”Annie Hall” (där McLuhan spelar sig själv och tillrättavisar en okunnig pratkvarn), har skänkt världen en sympatisk och funktionell introduktion.

    Annons
    Annons
    X

    Marshall McLuhan (1911-1980)

    Foto: BERNHARD GOTFRYD/GETTY AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X