Biennalen en explosion i färg och form

På söndag öppnar den 51:a Venedigbiennalen. För första gången är det två kvinnor som håller i trådarna och fler kvinnliga konstnärer deltar än tidigare. Men kanske är det ändå mer pluralism än feminism som råder? Kontrasten är i alla fall hisnande mellan Tino Sehgals ohämmade aktioner och Ed Ruschas ödsliga och tysta industrilandskap.

Under strecket
Publicerad
”Gingko Pictures” av britterna Gilbert and George

”Gingko Pictures” av britterna Gilbert and George

Annons

Pressvisningens första dag har passerat och jag sitter i natten och försöker samla intrycken. Så många och så mycket och ännu har jag bara sett knappt hälften. Arsenalen och alla utställningar utanför biennalområdet återstår.
Men det är inte samma tryckande hetta som vid förra öppningen av Venedigbiennalen. Tvärtom är det behagligt svalt till och med i middagssolen och nästan lite kyligt om kvällarna. Det är heller inte samma trängsel då antalet besökare med rätt att ackreditera sig som press starkt har begränsats.

Man märker också från de medverkande svenska institutionernas sida en större öppenhet visavi gästerna, men det kunde vara ännu bättre. Exkluderingen som gällde vid utdelandet av biljetter till förra biennalens sociala begivenheter tycks ha lättat.
Men ännu förvånar det att det långt ifrån är en självklarhet att skrivande press bjuds in till dessa tillställningar. Här erbjuds möjligheter att knyta informella kontakter som är nödvändiga för att kunna bedriva ett journalistiskt arbete. Men i konstvärlden står antalet inbjudningar i paritet till den sociala status du har lyckats skapa dig genom att känna rätt människor, alldeles oavsett din professionella nivå och anledning att vara där.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons