Annons
X
Annons
X

Biblioterapi – ett sätt att hantera barnens självmord

”Många gånger tog det stopp för mig i läsningen, jag fick lägga ifrån mig boken. Men det gjorde inget, vid träffarna blev jag påfylld även om jag inte hade läst”, säger Björn Andersson som liksom Josefine Selberg deltagit i en biblioterapigrupp för personer som förlorat ett barn i självmord. Att läsa tillsammans och diskutera litteraturen kan ha en läkande effekt. Biblioterapi är en metod som sprider sig i många länder.

Biblioterapi
Björn Andersson och Josefine Selberg har båda förlorat barn i självmord. Att läsa tillsammans var läkande på ett alldeles särskilt vis. Josefine förklarar: ”Man behöver inte prata om sin egen situation om man inte orkar, utan prata om det som står i boken”.
Björn Andersson och Josefine Selberg har båda förlorat barn i självmord. Att läsa tillsammans var läkande på ett alldeles särskilt vis. Josefine förklarar: ”Man behöver inte prata om sin egen situation om man inte orkar, utan prata om det som står i boken”. Foto: Adam Wrafter

– Efter två år var det ingen som pratade om Mikael längre. Allt blev så tyst, berättar Björn Andersson, pappa till 24-årige Mikael som tog sitt liv 2012.

Den 24 oktober 2012, förtydligar han. Det var efter de två första åren en ny slags tystnad infann sig.

– Allt skulle vara som vanligt igen, man måste ju leva vidare. Både jag och min fru hade fått hjälp hos psykolog, mötena där var en bra grund.

Annons
X

Men samtidigt var inget som vanligt. Av en slump kom Björn och hans fru 2014 i kontakt med SPES, Riksförbundet för suicidprevention och stöd för efterlevande. I Norrköping hade föreningen i samarbete med studieförbundet Sensus och Norrköpings stadsbibliotek just startat en samtalsgrupp med biblioterapeutisk inriktning. Deltagarna samlades kring böcker som tog upp självmord ur olika perspektiv och samtalade om dem. Björn Andersson och hans fru gick med.

Här möttes människor i samma situation. Det är enbart de som kan förstå mig fullt ut och jag kan förstå dem.

Till biblioterapigruppen, som träffades under ett år var fjortonde dag, kom ibland fyra deltagare, ibland tio, femton. De kom när de orkade. Böckerna som de läste hemma var ofta skrivna av personer som själva hade erfarenhet av självmord, en pappa som förlorat en dotter, en dotter vars mamma tagit sitt liv, en bror som förlorat sin bror. De läste också en del om forskning kring självmord. Alla läste i sin takt, på sina villkor. Ibland kanske bara någon mening, ibland ett helt kapitel eller hela boken.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En träff kunde till exempel handla om begravning, då läste deltagarna om just det i den aktuella boken. En annan träff kunde ta upp när den döde upptäcktes. En tredje kunde handla om omgivningens reaktioner.
    Utöver deltagarna fanns två samtalsledare med, båda medlemmar i SPES och därmed med egen erfarenhet av självmord. Den ena samtalsledaren hade en bakgrund som bibliotekarie, den andra var samtalsterapeut.
    – Här möttes människor i samma situation. Det är enbart de som kan förstå mig fullt ut och jag kan förstå dem, säger Björn Andersson.

    Han är gift sedan 30 år, har tre barn varav två är i livet och jobbar inom bilbranschen. Sonen Mikaels självmord kom helt oväntat.
    – Hans förhållande bröts upp. Sedan gick allt på tolv dagar. Vi hade nära kontakt med honom, han ringde, vi tröstade även på nätterna. Vi ringde sjukvården, han hänvisades till psykakuten, han var där en natt, åkte hem sen och fick medicinering, vi vet inte om det var bieffekter, att det blev tio gånger värre kanske.

    Man behöver inte prata om sin egen situation om man inte orkar, utan prata om det som står i boken.

    Frågetecknen kring Mikaels död kommer han och de övriga närstående att få leva med. I samma biblioterapigrupp fanns Josefine Selberg och hennes man. Hon bor också i Norrköping, är gift sedan 27 år, jobbar som gymnasielärare och har tre barn. Men ett av barnen, dottern Tove, blev endast 24 år. Hon dog 2014.
    – Tove hade mått dåligt i fem år, hon led av ångest, depression och ätstörningar.

    Vi visste hon var suicidal och hon låg inlagd på psyk i perioder. Innan hon blev dålig var hon en aktiv friidrottare, men en skada satte stopp för det. Ibland undrar vi om det var det som utlöste hennes depression.

    Josefine Selberg och hennes familj levde under svår press och stark oro under de här åren.
    – Vi tyckte hon hade börjat må bättre mot slutet, att det var flera knutar som höll på att lösas upp. Men så var det inte.
    Föräldrarna visste att Tove inte ville ha blommor vid begravningen.

    – Hon var politiskt engagerad och medlem i organisationer som Amnesty och Greenpeace. Så det var när vi googlade runt för att hitta bankgiron dit som vi också hittade SPES och gick med i biblioterapin.

    Foto: Adam Wrafter

    Vad är det då som skiljer biblioterapin från vanliga samtalsträffar? Josefine Selberg återkommer till en aspekt hon tycker är viktig i biblioterapin.

    – Man behöver inte prata om sin egen situation om man inte orkar, utan prata om det som står i boken. Man kan lägga det bortanför sig själv om man vill det, och i stället diskutera en anonym person. Den författaren har sin egen berättelse och har satt ord på saker jag känner igen – eller inte. Man får fler ord.

    Hon påpekar också vikten av det strukturerade samtalet.

    – Just detta att vi tog upp olika ämnen varje gång tror jag var till hjälp. Jag själv har inte svårt för att prata men jag tror att min man tyckte det var bra med struktur.

    Björn Andersson nickar bekräftande.

    – Många gånger tog det stopp för mig i läsningen, jag fick lägga ifrån mig boken. Men det gjorde inget, vid träffarna blev jag påfylld även om jag inte hade läst. Ofta gick vi över i våra egna erfarenheter. Jag kände igen mig i så mycket. Den känslan! Man tror man är helt ensam, att det är ”Jag mot hela världen”. Nu är det inte så längre. Jag vet att jag inte är ensam.
    Orden har makt, reflekterar Josefine Selberg.

    – Orden och själva läsprocessen väcker känslor, de kan bli hur jobbiga som helst. Men jag tror det kan vara bra att de kommer upp till ytan och på så vis få bearbeta dem.

    De har skrattat mycket under sina träffar. Gråtit också. Gruppen har varit trygg, ingen reaktion har varit konstig.

    Inger Händestam är förbundssekreterare i SPES. Alla medlemmar där har någon anhörig som tagit sitt liv. Hon är utbildad samtalsterapeut och var en av samtalsledarna i biblioterapin i Norrköping.

    Själv har hon förlorat båda sina föräldrar i självmord.

    – Läsandet bidrar till en bearbetningsprocess av ens egen situation. Litteraturen blir ett redskap, man får läsa och reflektera över någon annans berättelse, det går att känna igen sig eller hitta nya vinklingar, också tillsammans med de andra i gruppen.

    Hon betonar också att läsningen är en möjlighet, det finns inget tvång i att läsa, ingen läxa.

    – I vår grupp har vi haft människor från olika samhällsklasser, en del har varit ovana läsare. Läsningen blir ett ankare som väcker känslor och fördjupar samtalen. Något förlösande händer, en läkning sker. Jag märker det både för egen del och i min roll som samtalsterapeut, säger Inger Händestam.

    De goda erfarenheterna från biblioterapin i Norrköping har lett till att ett nytt treårigt projekt just startat i Sensus regi med stöd av Kulturrådet. Projektet heter Läsa för livet. Tanken är att biblioterapimetoden ska utvecklas och spridas inom SPES men att även andra målgrupper ska kunna ta del av metoden.

    Annons

    Björn Andersson och Josefine Selberg har båda förlorat barn i självmord. Att läsa tillsammans var läkande på ett alldeles särskilt vis. Josefine förklarar: ”Man behöver inte prata om sin egen situation om man inte orkar, utan prata om det som står i boken”.

    Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 2
    Foto: Adam Wrafter Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X