Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Beyoncé Beyoncé gör Globen till en tropisk zon

[object Object]
Beyonce på scen i Globen. Foto: YOSRA EL-ESSAWY
Beyonce på scen i Globen. Foto: YOSRA EL-ESSAWY

Beyoncé

Genre
Konsert

Globen.

Den som av en händelse råkar stiga på gröna linjens tåg mot Hagsätra vid halv åtta-tiden på en regntyngd, dyster onsdagskväll – utan att veta att världens största r&b-stjärna inom någon timme ska gå på scenen i Globen – måste tycka att Stockholm har världens mest piffade ungdom. Klänningar glittrar, blickar inspekterar flyende varandra, parfymen ligger tjock i vagnen och ett gäng faghags med halländsk dialekt har tappat bort sin pojke i tajts. Allt är som det ska, Beyoncé är i stan.

På bildskärmarna visas en nedräkning och sedan briserar bomben.

Det är tjejernas afton i Globen, om det råder inga tvivel. Det hinner bara gå några sekunder in i konserten innan den glittrande r&b-drottningen kastrerar James Browns gamla soulnummer ”It's a man's man's man's world” genom att öppna med den explosiva ”Run the world (girls)”. Bakom henne består band och kör av tolv kvinnor, uppradade som en mur, flankerade av gigantiska videoskärmar. Det är en storslagen entré, och uppenbart att Beyoncé Knowles, eller Mrs Carter som hon kallar sig under denna turné, satsar på knockout från första stund.

Annons
X

Femton år har gått sedan hon först dök upp med Destiny's Child, ett bandnamn som såg ut som en tanke, för ganska snart stod det klart att hon var 00-talets svar på Diana Ross. Och med pappa Mathew som manager var det förutbestämt vem som var just Destiny's Child, och som snart skulle lysa långt starkare än sina bandkollegor. Tio år sedan solodebuten ”Dangerously in love” och nu inne på sin femte stora turné har hon gott om låtmaterial att välja på och en scenshow som blir alltmer slipad och bombastisk för varje runda.

Jag försöker räkna de otaliga klädbytena, men tappar snart bort mig – i ungefär vartannat nummer dyker hon upp i ny skrud. Det genomgående temat verkar vara det franska 1700-tal som dök upp i videon till ”Bow down”, med Beyoncé som en återuppstånden Marie Antoinette, men däremellan bär hon såväl gulddräkt som lädermundering. Det är snudd på att detta tar udden av musiken och hennes stora röst, koreografin dominerar hela första timman av showen.

Dock är det redan i den tredje låten, den lite lugnare ”Flaws and all”, som vi första gången bländas av hennes stämma och påminns om själva fundamentet till varför hon har blivit så gigantisk. Introt till Donna Summers episka ”Love to love you baby” bygger sedan upp förväntningarna inför ”Naughty girl”, men konserten vill, trots publikens vilda jubel, inte riktigt explodera på det där sättet som vi vet att den kan göra med Beyoncé vid rodret.

R&b-artister har dessutom en märklig fäbless för att låta hårdrocksgitarrsolon förstöra många nummer, alltsedan Michael Jacksons ”Dirty Diana” har detta varit ett gissel. Det är inte vad en soulpublik vill höra, och när gitarristerna ifråga allt som oftast ser ut som H&M-varianter av rock 'n' roll så blir det bara fånigt. Jag skulle vilja lansera begreppet
lex Dirty Diana för detta fenomen.

Men, allt detta glömmer vi snart bort när den andra timmen tar sin början. Beyoncé ligger på en flygel och framför en sprakande version av ”1+1”, och det visar sig vara upptakten till en låtfest som får Globen att glöda som aldrig förr. Dansarna hakar fast henne i en sele och sedan åker hon linbana rakt över publikhavet och landar på en mindre scen i andra ändan av arenan. Jublet är öronbedövande när hon sedan framför en magisk version av ”Irreplaceable” och allsången lyfter åter igen upp henne till svindlande höjder.

Knappt har vi sedan hunnit hämta andan innan det är dags för den bombastiska ”Love on top”, och när hon sedan följer upp den med Destiny's Childs stora stund i ”Survivor”, så anar vi magnituden av den final som snart ska komma.

På bildskärmarna visas en nedräkning och sedan briserar bomben när ”Crazy in love” inleder det resterande segertåget. Dock får ”Single ladies (put a ring on it)” ursäkta, men den största musikaliska upplevelsen kommer faktiskt i den helt nya låten ”Grown woman”, som de flesta hittills mest känner igen från en läskreklam.

Producenten Timbaland återuppfinner här sig själv i en rytmisk vildmark som stundtals för tankarna till Donna Summers ”State of independence”, och dansnumret i tigerkostymer ger Globen ett tropiskt klimat på nolltid. Om bara Beyoncé vore villig att satsa mer på liknande djungelrytmer så skulle hon antagligen kunna behålla drottningkronan och ha Rihanna i bakhasorna ännu en stund.

Huvudfiguren försvinner sedan i ett myller av dansare och när hon kommer tillbaka är det för finalnumret. Det vilar en andaktsfull stämning i arenan när hon sedan börjar sjunga de första raderna ur Whitney Houstons ”I will always love you”.

Jag är fullt medveten om att det ursprungligen är Dolly Partons låt, men med absolut sannolikhet är detta en hyllning till Beyoncés stora förebild och barndomsidol, nämligen Whitney. Den mynnar snart ut i den svulstiga ”Halo” som med en vibrerande vild sångerska sakta lyfts till en extatisk gospel som vi bara kan buga inför.

Annons
Annons
X

Beyonce på scen i Globen.

Foto: YOSRA EL-ESSAWY Bild 1 av 5

Beyonce på scen i Globen.

Foto: YOSRA EL-ESSAWY Bild 2 av 5

Beyonce på scen i Globen.

Foto: YOSRA EL-ESSAWY Bild 3 av 5

Beyoncé på turnépremiären i Belgrad.

Foto: YOSRA EL-ESSAWY Bild 4 av 5

Beyoncé.

Foto: AP Bild 5 av 5
Annons
X
Annons
X