Annons
X
Annons
X
Sverige
Krönika

Isabelle Ståhl: Besvärliga känslor inget för våra hjältar

”Sentiment is a chemical defect found in the losing side”, säger Sherlock i BBC-serien med samma namn. Den sociopati han självdiagnostiserar sig med är inget ovanligt drag hos hjältar i moderna tv-serier. I ”Breaking bad”, ”House of cards” och ”Sherlock” är huvudpersonerna känslomässigt avstängda individer som äger förmågan att gå in i och ut ur de roller som omgivningen förväntar sig av dem. De är tomma inuti och har den utomstående betraktarens distans till alla sammanhang. De föraktar känslomässighet, men iscensätter skickligt de känslor som situationen kräver.

Utåt är dessa populära antihjältar lika charmiga, intelligenta och socialt anpassningsbara som forna tiders demoniska James Bond-skurkar var fysiskt deformerade.

Frank Underwood i ”House of cards” har ett äktenskap som mest tycks vara en karriärmässigt gynnsam överenskommelse. Hustrun Claire ler svalt när han åker hem till en yngre journalist och förför henne: det är bara nätverkande, bara affärer. Den inlevelse han visar i möten med andra människor är alltid en resultatinriktad och kalkylerad investering. Kanske är det hans förtroliga meta-avslöjanden in i kameran som invaggar mig i känslan av att han är hjälten och att de godtrogna människor han lurar förtjänar att bli lurade: de litar för mycket på människor, de är för långsamma, de kan inte se igenom det som uppenbart är ett skådespel.

Annons
X

**Och Frank Underwood **vinner alltid. Han är aldrig lurad, rädd, löjlig, kvarlämnad eller tillintetgjord. Han har egenskaper som många finner problematiska men samtidigt avundas – till och med president Obama har sagt sig vara imponerad av hans effektivitet.

Det omtvistade begreppet sociopati ansågs för något decennium sedan vara ett psykiskt handikapp. I dag hör jag allt oftare människor säga sig vara lite sociopatiska. I en tid då utbytbarhet och osäkerhet präglar både arbetsmarknad och mänskliga relationer är det kanske inte så konstigt. Som konsult eller frilans måste man kunna bli vem som helst, när som helst, och snabbt leverera det som efterfrågas för stunden. Man har inte råd att vara orolig och neurotisk eller blödig, man måste snabbt kunna kyla ned maskineriet om det blir överhettat, reboota och börja om på nytt. När ingen annan drar gränsen mellan arbete och fritid måste man själv dela in livet i olika rum med vattentäta skott: arbete, fritid, tankar, känslor, måndag, lördag, privat, offentligt.

Tänk om känslor kunde fungera mer enligt just in time-modellen, den planeringsfilosofi som går ut på att producera och leverera varor i precis den mängd och vid den tidpunkt som de behövs i stället för att ha dem på lager. I stället för att släpa runt på besvärliga affektioner som ånger, oro, dåligt samvete, saknad och begär skulle produktionen anpassas direkt efter skiftningar i efterfrågan. I stället för att ha affekterna latent i sig som nedladdade filer kunde man streama fram dem vid behov.

Men jag vet ju att jag inte vill ha det så. Jag vill inte att andra ska ha det så. Jag är rädd för att det jag behöver inte säkert ska finnas där när jag behöver det.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X