Recension

PublikförolämpningBesvärjelser över det tomma rummet

Under strecket
Publicerad
Annons

Modern, tyskspråkig teater har ett starkt drag av provokation till skillnad från den svenska som gärna vill skapa överenskommelser. Österrikaren Peter Handkes pjäs Publikförolämpning, från 1966, är en teoretisk text om vad en teaterföreställning är - och vad Handkes text inte vill vara: varken fiktion, känslohav, budskap eller mening. Stycket sätter fokus på publiken som blir en kollektiv huvudperson vilken förolämpas med tillmälen som nazister och slinkor.
Publikförolämpning är egentligen en snabb genomgång av hur teatervetenskapen ser på en iscensättning som kommunikation och konstnärlig artefakt, komplett med termer som förförståelsen och diskussioner om realismen som formspråk.
Teater Tribunalen sätter nu upp den 40 år gamla texten - delvis, som det verkar, på grund
av Handkes tal till Milosevic vid dennes begravning. Handkes, liksom Botho Strauss, rörelser över det politiska spelfältet är ju ännu en provokation.

Jag har aldrig sett Publikförolämpning, däremot Marockanska statens symfoniorkester, den roliga syskonpjäs som Erik Beckman skrev på 80-talet. Regissören Mellika Melani överger raskt alla planer på att överlämna texten utan fiktion och tolkning. Hon lägger till en mängd tolkningsbara scenerier och handlingar.
Texten får mala på med utläggningar om den teatrala situationen och dess grundelement men skådespelarkvartetten ägnar sig åt saker som att spela blockflöjt, ta på sig afroperuker, klä av sig, dansa, försöka få igång motorsågar och läsa repliker ur Rickard III och en recension av Invasion på Stockholms stadsteater.
Skådespelarna blir, så här utan roller, synliga som individer och man funderar över deras egna vara - över Joaquin NaBi Olsson som dansar iförd rödrandiga kalsonger och en mängd tatueringar som ett rent koreografiskt uttryck men också över
teaterchefen Frida Röhl som bär något som liknar en sorgklädsel och en hövolm hår.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons