X
Annons
X

Besatt av träning

Att hela tiden vilja röra på sig är inte nödvändigtvis ett sunt tecken. När drivkraften är ångest och inte glädje är det lätt att träningen blir en besatthet. Så var det för Veronica Björnum som ofta skippade middagsbjudningar för att hinna köra ett pass.

Foto: KARIN GRIP

Vi hör och läser om de som gör en Ironman, de som springer maraton och de som tillbringar all sin lediga tid på gymmet. Många gånger imponeras vi över deras disciplin och till synes hälsosamma livsstil. Har de familj och barn undrar vi hur de får tillvaron att gå ihop. Vi tror ofta att ju mer träning desto bättre, men faktum är att hård träning många gånger har en baksida. Framför allt om den inte är glädjestyrd.

– När man inte tränar för att må bra, utan för att man mår dåligt om man inte tränar – då finns det stor risk att man är träningsberoende. Och då handlar det inte längre om hälsa.

Det säger Yvonne Lin, som driver Ylab i Stockholm. Sedan tio år tillbaka har anläggningen tagit emot personer med träningsberoende, även kallat ortorexi.

Annons
X

– Ett annat tecken på att träningen har gått över till det osunda är när den går före allt annat i ens liv. Som när man offrar middagar med goda vänner och sociala kontakter, säger hon.

Träningsberoende är dock inte att förväxla med överträning. Det senare uppstår vid en obalans mellan träning och vila och är ett begrepp som ofta används inom idrotten. Det förra handlar om att den drabbade drivs av sin ångest, snarare än glädje.

– En elitidrottare som drabbas av överträning märker sin försämrade prestation och hanterar det genom att äta rätt, vila och sova. Det sunda förnuftet finns kvar. En träningsberoende förnekar att resultaten försämras och tränar istället ännu mer, säger Yvonne Lin.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här

    Ronnie Salo, som arbetar som enhetschef och psykolog på Stockholms centrum för ätstörningar, ser likheterna mellan anorexi och ortorexi. En gemensam nämnare är att de har ett tvångsmässigt förhållande till vissa saker för att undvika ångest. Medan anorektikern undviker mat av rädslan för att bli tjock, tränar ortorektikern stenhårt och utesluter kolhydrater och skräpmat för att få trimmade kroppar och känna sig extremt hälsosamma.

    – Personerna runtomkring brukar se upp till de träningsberoende som duktiga hälsoguruer. Och av rädsla för att göra omgivningen besviken, vill de upprätthålla bilden av sig själva som övermänniskor. Trots att det egentligen är kaos inuti dem. Det gör att det bli svårt att söka hjälp och få vård.

    Han får medhåll av Yvonne Lin, som tillägger att de träningsberoende, till skillnad från anorektiker, ofta har ett normalt BMI, body mass index. Detta eftersom de brukar ha byggt upp en hel del muskler, och muskler väger mer än fett. Därmed kan sjukvården sällan ge en diagnos.

    ‧– Vad vi gör på vår anläggning är, att vi genom en särskild utrustning mäter kroppssammansättningen. På så vis går det att se en avvikande fettprocent trots normalt BMI. Om en till synes frisk tjej eller kille kommer hit med tre procents underhudsfett, då finns all anledning till oro.

    Lisa Jisei: "Jag tränade bort kalorierna två timmar om dagen."

    I tonåren utvecklade Lisa Jisei anorexi och kräktes ofta upp maten. Som 18-åring gick hon i behandling för detta och blev som hon uttrycker det "skenbra".

    – Jag började äta igen, men istället började jag träna bort kalorierna två timmar om dagen.

    Hon minns att alla runtomkring henne tyckte att hon var så disciplinerad och duktig. Men i själva verket var hon hög på koffein- och värktabletter, som hon tog för att kroppen var helt slut och värkte efter alla löprundor.

    Med tiden ökade träningsdosen och för tre år sedan var hon uppe i tio timmar per dag.

    – Det som drev mig var min ångest – jag var livrädd för att gå upp i vikt och bli av med min vältränade kropp.

    Efter ett tag började Lisa kollapsa i diket när hon var ute och sprang. När omgivningen upptäckte det blev hon avstängd från sitt jobb som danslärare.

    – Jag gick då till flera läkare, fast de förstod inte var träningsberoende var. Men så kom jag till en klinik som jobbar just med detta. De gjorde olika tester och jag fick svart på vitt vilket dåligt skick jag var i. De lärde mig förstå gränserna för vad som var friskt och sjukt vad gäller träning. Och jag fick hjälp att hantera min ångest utan att behöva döva den genom löpning.

    I dag mår Lisa bättre. Hon har till och med fått en son på tre månader, vilket hon ser som ett mirakel. I många år hade hon inte sett röken av sin mens, men efter att hon fick hjälp mot sitt träningsberoende, kom den tillbaka.

    – Nu tränar jag lite med min son, han är min vikt då och då, men bara om han själv vill. Så mycket mer blir det inte. Jag vågar inte ge mig ut och springa igen, jag är rädd att jag inte kommer att kunna sluta.

    Namn: Lisa Jisei

    Ålder: 25 år.

    Familj: Make och en son.

    Bor: i Eskilstuna.

    Arbetar som: Säljare.

    Veronica Björnum: "Träningen styrde mitt liv"

    När aerobics var nytt och populärt i Sverige på 90-talets början, blev Veronica Björnum fast. Det som började som ett roligt intresse blev dock snart en besatthet. Hon utbildade sig till instruktör, började leda tre klasser i veckan och gick därtill på andra instruktörers pass flera gånger i veckan. När vännerna träffades för att äta middagar kom hon ofta senare för att hon skulle hinna med sin träning.

    – Träningen styrde mitt liv. Ofta var kroppen slut och loj och jag frågade mig själv om jag verkligen skulle gå och träna. Men jag tränade ändå. Annars hade jag inte känt mig nöjd med mig själv. Jag ville inte att den vältränade kropp jag hade byggt upp skulle förfalla.

    – Jag var nog också beroende av endorfinerna som träningen frigjorde, säger Veronica.

    När hon fick barn fick den överdrivna träningen ett naturligt slut. Hon fick andra prioriteringar, kände sig tröttare och hade helt enkelt inte lika mycket tid som förr. Hon fick ett mer avslappnat förhållande till träning, samtidigt som hon försökte effektivisera sina pass.

    I dag tränar hon cirka tre gånger i veckan och ser till att lägga in träningen så mycket som möjligt i vardagen. Till exempel springer hon hem från jobbet ibland och vissa kvällar ger hon sig ut på snabba promenader. Eller så går hon på gymmet och går på ett spinningpass i anslutning till det.

    – Jag ser till att få kvalitet i min träning de gånger jag tränar, sedan är jag nöjd som det är. Och jag kan styra om mina pass om något annat kommer emellan.

    Namn: Veronica Björnum

    Ålder: 37 år.

    Familj: Make och två barn.

    Bor: Ekerö.

    Arbetar som: Lärare.

    Gäddan i akvariet blogg.svd.se ”Mascaran är ren fåfänga” blogg.svd.se

    Minna Tunberger

    Läs även

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: KARIN GRIP Bild 1 av 1
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X