Annons
X
Annons
X

”Berlusconismen är ännu inte död”

Silvio Berlusconi har under sina år vid makten inte lyckats med annat än att gå från det gamla till det gamla i ny skepnad. Han har förlitat sig på marknaden i nedmonteringen av det italienska samhället – nu har marknaden besegrat honom, skriver Roberto Saviano i en exklusiv artikel för Svenska Dagbladet.

(uppdaterad)
Foto: GETTY IMAGES

Det finns ett ord som mer än alla andra beskriver vad Berlusconis regering varit för Italien, ett ord som verkligen varit dess politiska och ekonomiska signum, och det ordet är reformfientlighet. Under de senaste 20 åren har det inte gjorts någonting för landet. Man har inte genomfört en enda av de reformer som utlovades 1994 och som skulle bidra till att undvika den kris som Italien nu genomgår. Och det är uppenbart att där väljarna inte lyckats, där oppositionen inte lyckats, där pressen inte lyckats, där de intellektuella inte lyckats, där har marknaden lyckats.

Det är en ödets ironi att just Silvio Berlusconi, som alltid skrutit med att ha skapat ett imperium från ingenting, att ha förverkligat den amerikanska drömmen om the self-made man, och som alltid betraktat sig som expert på siffror och pengar, har besegrats just på det område där han kände sig allsmäktig, där han alltid hävdat att han varit i sitt rätta element, nämligen av marknaden. Han har övergivits av en ekonomi som inte längre kunnat lita på hans ledning.

Ennio Flaiano, en talangfull italiensk författare, brukade säga: i Italien är den kortaste sträckan mellan två punkter en arabesk. Berlusconis 20 år långa regeringstid har varit en arabesk: den längsta möjliga sträckan mellan det gamla och det gamla i ny skepnad. Mellan kristdemokrati och kristdemokrati. Så många lögner under dessa 20 år, så många bedrägerier. Från lögnen om det falska enkla ursprunget, för att medelitalienaren skulle kunna identifiera sig med honom, till den största lögnen av dem alla, som gått från mun till mun och gradvis tömts på all innebörd, den lögn enligt vilken en man som skapat ett imperium, som gjort sig en förmögenhet och är ledare för blomstrande – eller till synes blomstrande – företag, inte behöver stjäla pengar från statskassan, som den första republikens partier hade gjort. En dröm grundad på lögner och missförstånd, för när de politiska gudfäderna undanröjts, måste Berlusconi ta över ledningen.

Annons
X

På kort tid förvandlade han politiken till en fotbollsarena där medborgarna är supportrar som håller på sitt lag hur det än beter sig, på sin höjd busvisslar de lite, men de vill aldrig se något annat än seger. Berlusconi införde ett nytt sätt att tala: ett beslut att ägna sig åt politik kallas att ”gå ut på plan”, ”gå till angrepp”. För övrigt upprepade han själv ofta att han gick in i politiken för att skydda sina egna intressen. Sina egna och sina företags intressen.

Och det är just det vi har bevittnat under de tjugo år som han har varit oemotsagd huvudperson på den politiska scenen. Hans offentliga uppdrag har sammanfallit med hans privata affärer. Till och med de utländska statschefer som under de senaste åren stått honom närmast har helt enkelt varit hans affärskompanjoner. Alltifrån Putins gas – 70 procent av den ryska handeln med energi utgörs av export till Italien och självaste Hillary Clinton har uttryckt misstankar om att det politiska samarbetet mellan Berlusconi och Putin egentligen handlar om affärer – till den besvärande vänskapen med Gaddafi.

Från juni 2009 är nämligen familjen Gaddafis Lafitrade och Italiens Fininvest genom det luxemburgbaserade bolaget Trefinance de verkliga ägarna till Tarak Ben Ammars Quinta Communications. Affären med det tunisiska företaget, där Lafitrade äger 10 procent och Fininvest 22 procent, har gjort det möjligt för västerlandet, främst Italien, att tvätta en enormt stor mängd av Gaddafis oljedollar, värderad till 65 miljarder dollar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hans regering har inte stiftat några lagar för staten, under årens lopp har man inte skapat några lagar för att ge vår ekonomi de nödvändiga redskapen för att ta itu med den kris som skymtade vid horisonten. Inga lagar har stiftats för Italien, bara för honom själv.

    Och det är inte så att han saknat stöd i parlamentet. Under mycket lång tid har han haft en otroligt stark majoritet, som hade kunnat möjliggöra för honom att genomföra de reformer som – efter det juridiska jordskalv som på 1990-talet förstörde de gamla italienska partierna – skulle gjort honom till den nye mannen, den nya vinden, en mästare på den liberala reformanda som han ställde mot de stagnerade vänsterpartierna som inte förmådde förnya sig. Ingen reform av rättsväsendet har skett, ingen pensionsreform, inga framtidsmöjligheter för de nya generationerna som är offer för en olycklig avreglering av arbetsmarknaden som fört med sig en ovisshet som bara syftar till att gynna de företag som utnyttjar arbetarna.

    I Italien är den offentliga sektorn i upplösning, hälsovårdens standard är inte värdig Europa; skola, universitet och forskning hankar sig fram. Parlamentet har i åratal ägnat sig åt att diskutera, modifiera och rösta fram lagar som varit skräddarsydda för särskilda personer och företag, alltifrån ”tjuvräddardekretet” Biondi (1994), Lag Tremonti (1994), Lag Maccanico till EU-lagen om häktningsorder (2001) för ekonomiska brott och brott mot statsförvaltningen, som den italienska regeringen, den enda i Europa, inte undertecknade. Vidare: Lodo Alfano (2008), ökad moms för tv-bolaget Sky (2008), mindre reklam för Sky (2009) och flera andra.

    Av några förstår man innebörden redan av rubriken. Andra bär namn efter Berlusconis allra närmaste män.Ytterligare andra gynnar honom och hans företag indirekt, andra har alltför tydligt tjänat till att legitimera, rädda och skydda premiärministerns företag, röstlängder som lagts fram för sent, men ännu oftare har det dessutom gjorts försök att förhindra de rättegångar där premiärministern står som anklagad.

    Den nya värld som Berlusconi hade lovat har blivit en gammal värld, äldre än den föregående. Och det finns en risk att den politik som väntar oss, mer eller mindre blir en fortsättning på Il Cavalieres oavbrutna maktspel. Det blir den gamla kostymen igen.

    Vi vet ännu inte om den kommande regeringen kommer att vara ett resultat av nyval eller en bred koalition (debatten är livlig och besluten fattas just i den stund då jag skriver och ni läser), de kommer att få den svåra uppgiften att genomföra de ekonomiska reformer som hade kunnat organiseras under de gångna tjugo åren och som nu i stället kommer att hålla Italien i ett strypgrepp under de närmaste månaderna.

    Mario Monti, som Europa fick tillfälle att lära känna och uppskatta under de tio år han var EU-kommissionär (från 1994 till 2004), är sedan några dagar senator på livstid och han är den bäst lämpade kandidaten att leda denna provisoriska regering. Europa litar på honom och det kan ge syre åt den italienska ekonomin. Men om det verkligen blir han som tar över stafettpinnen, kommer han att ställas inför svåra val som, det visar Italiens historia, inte kommer att uppskattas. Men även om människan Berlusconi verkar vara slut, är berlusconismen ännu inte död. Den ligger där och väntar tålmodigt på att återuppstå, redo att säga ”utan mig blev det sämre”. Dess huvudpersoner väntar på att dra fördel av de svåra ögonblick som Italien kommer att genomleva, och låtsas att inte de också varit med om allmänna val.

    Låt oss alltså se upp med dem som håller sig undan, låt oss se upp med dem som spelar altruister och säger att en bred koalitionsregering måste omfatta alla, både den här och den där politiska sidan. I detta skede innebär altruism att lasta över det politiska ansvaret på motståndaren. Låt oss också se upp för dem som gapar och skriker och vill ha val omedelbart: det är allt annat än en uppriktig kamp för rättigheter, det är en önskan att samla de röster som krisen och den sociala vreden skapar. Intrycket är att det än en gång finns plats för allt utom för förmåga och vilja att verkligen bygga upp ett land som är andligt kuvat ännu mer än ekonomiskt och saknar tilltro och hopp om att åter kunna bli lyckligt, att kunna förverkligas utan att behöva stiga undan. I Italien finns än en gång risken att man gör rent hus för att lättare kunna komma tillbaka.

    Översättning: Barbro Andersson

    Roberto Saviano

    Annons
    Annons
    X
    Foto: GETTY IMAGES Bild 1 av 2

    Silvio Berlusconi.

    Foto: MAX ROSSI/REUTERS Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X