Annons

Bergwall ges gräddfil till frikännandena

En professionell utvärdering av resningsprocessen skulle kunna vara ett sätt att få sans och balans när det gäller Quick-domarna. Som läget nu ser ut får istället högljudda tyckare i medierna avgöra i vilka avseenden rättsväsendet eventuellt fallerat, skriver fd åklagaren Christer van der Kwast.

Under strecket
Publicerad

Journalisten Zaremba resonerade nyligen i en debattartikel i DN kring domstolarnas ansvar beträffande de fällande domarna mot Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Frågan om domstolarnas ansvar är lika befogad när det gäller hanteringen av resningsprocessen. Också Bergwalls försvarare advokat Olsson är inne på samma linje i en debattartikel ( Brännpunkt 21/9) och menar att frågan om rättsväsendets hantering av Quick-affären rimligen borde utgå från resningsärendena och, i första hand, ta ställning till om de är riktiga eller inte. I detta är jag helt enig med advokat Olsson och glad för att han tar upp ett hittills försummat ämne.

Att Bergwall återtagit sina erkännanden går inte att använda direkt som skäl för resning. Den väsentliga grunden för de olika resningsbesluten är i stället – med lite olika formuleringar – att det av tingsrättens dom och protokoll inte framgår att tingsrätten fått tillräcklig information, bland annat om hur Bergwalls uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång. Hovrätten hänvisar också genomgående till det som åklagaren anfört om detta. Från åklagarhåll anges återkommande att man har intrycket att tingsrätten inte fått tillräcklig information. Åklagarna har emellertid underlåtit att skaffa sig kunskap om vad som verkligen presenterades i tingsrätten. Några exempel på hur hovrätten kommit snett är belysande.

Annons
Annons
Annons