Annons
Recension

Höstsonaten Bergman i koncentrat övertygar som opera

Anne Sofie von Otter i ”Höstsonaten”.
Anne Sofie von Otter i ”Höstsonaten”. Foto: Sakari Viika

Nyskrivna operan ”Höstsonaten” ingår 100-årsfirandet av Finlands självständighet. Bo Löfvendahl hör en magnifik Anne Sofie von Otter och hoppas att operahusen nu slåss om att sätta upp den.

Publicerad

Filmer med Ingrid Bergman tycks ha en speciell dragningskraft hos beställare av nya svenska operaverk. Häromåret var det Hitchcockdeckaren ”Notorious” som blev storslagen opera i Göteborg, denna gång ingår ”Höstsonaten” i 100-årsfirandet av Finlands självständighet på Nationaloperan i Helsingfors. Ingmar Bergmans film från 1977 – Ingrid Bergmans sista – är ett intimt kammarspel i närbild, som här växer till stort musikaliskt format, med fem solister och kör. Ändå är det i grunden en uppgörelse mellan en mor och hennes dotter: Anne Sofie von Otter som den framgångsrika pianisten Charlotte Andergast och Erika Sunnegårdh som hennes vädjande dotter Eva.

”Osannolika kvinna, besynnerliga mor” – Evas första, längtande fraser klarlägger hur hon hela sitt liv hukat i moderns skugga. Eva sitter på sängkanten i gråa raggsockor och väntar: nu ska de träffas för första gången på många år.

Annons
Annons
Annons
Annons