Recension

Jules och JimBerättelsen om Jules och Jim berör fortfarande

Under strecket
Publicerad
Annons

”Jules och Jim” var filmen som vi älskade så mycket på 60-talet och fortfarande älskar, konstaterar jag, vid nypremiären. Älskar för dess komiskt tragiska kärlekshistoria om tre människor som inte kan leva med men inte heller utan varandra. För dess överrumplande berättarstil, som blandar högt och lågt huller om buller. För dess bitterljuva, hjärtskärande musik av Georges Delerue. ”Jules och Jim” sitter fastetsad, i alla fall i mitt minne, efter alla dessa år. Det startar i en vild galopp. Året är 1912. Staden Paris. Världen är fortfarande ung och odelbar. Jim, uttalat med engelskt ”dj”, är fransman (Henri Serre) och Jules österrikare (Oskar Werner). Jules lär sig franska, Jim tyska. Båda älskar konst och drömmer om att bli författare. De lever så tätt att inte ens deras vänner kan skilja dem åt. Återkommande repliker i filmen är ”Nej, jag är Jim” och ”Nej, jag är Jules”. De svartvita bilderna spritter av livsglädje.

De delar allt, inklusive kvinnorna, tills den dag Catherine (Jeanne Moreau) gör entré i deras liv. Självklart är hon ”den enda rätta” för båda, men Jules väljer först och Jim får finna sig i att Catherine inte är för honom. I en laddad scen hjälper han henne att packa medan hon klär om bakom en skärm. Inget ”händer” samtidigt som allt som kommer att hända mellan dem förebådas. Fram till Catherines ankomst är Jules och Jim ganska konturlösa. Det är faktiskt svårt att skilja på dem. Det är i mötet med henne som de blir till på riktigt. Hon formar dem. Jeanne Moreau är fortfarande helt oemotståndlig i sin blandning av femme fatale och buspojke. Det finns nog ingen skådespelerska som kan visa upp så svarta, tragiska ögon och en så barnslig, glad mun. Hennes ansikte skiftar från solsken till regn på en sekund. När hon leder Jules och Jim i en jakt på civilisationens sista spår i skogen påminner hon om Pippis sakletare. Men hon är en Pippi med vitriol i handväskan för den som sviker henne.
Första världskriget bryter ut, till synes helt oväntat för de tre vännerna. Jules och Jim hamnar vid var sin front och oroar sig över att döda varandra av misstag. Skickligt inklippta journalbilder visar krigets allvar. Catherine väntar i Österrike. De överlever men världen är oåterkalleligen kluven. Jim och hälsar på i Österrike. Den alphydda Jules och Catherine bor i tillsammans med sin dotter Sabine är nästan parodisk i sin rustika tyrolerstil. Jules öppningsreplik till Jim är: ”Jaha, så ni vann”. När han börjar prisa det tyska ölets förträfflighet räknar Catherine upp franska viner i protest. Äktenskapet är skadskjutet liksom samhörigheten mellan de tre.

Annons
Annons
Annons