Annons
X
Annons
X

Maja Thrane: Berättelsen om Bambi förebådade nazismen

Förlagan till Disneyfilmen ”Bambi” skrevs egentligen som en allegori över judarnas öde i Europa. Boken från 1923 om det oönskade och utsatta rådjuret kan rentav läsas som en mörk profetia om vad som komma skulle.

Adolf Hitler matar rådjur, vykort från 1930-talet.
Adolf Hitler matar rådjur, vykort från 1930-talet. Foto: IBL

”Bambi” har kommit ut i nyöversättning på franska. Jaha, säger kanske någon. Och det må vara förståeligt att man inte upplever en ny, reviderad utgåva av den snart hundra år gamla berättelsen om det storögda rådjuret som en litterär händelse. Ändå har den franska dagstidningen Le Monde ägnat boken ett huvuduppslag och kallar den för ett politiskt manifest. Ser man emellertid till omständigheterna för Bambis tillblivelse, så förstår man kanske bättre.

De flesta känner till ”Bambi” som Walt Disneys storsuccé från 1942. Men historien börjar redan 1923, då ­boken ”Bambi”, eller snarare ”Bambi – Eine Lebensgeschichte aus dem Walde” (”Bambi – En levnadshistoria från skogen”, på svenska 1929), kommer ut i Tyskland ­under pseudonymen Felix Salten. Siegmund Salzmann, som han egentligen hette, föddes i Ungern 1869, men familjen flyttade kort därpå till Österrike. Han kom alltså att växa upp i den kulturella högborg som Wien var kring förra sekelskiftet, och efter en tid som försäkringsagent började han skriva.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Snart kom han att tillhöra den litterära Jung-Wien-gruppen som Stefan Zweig beskriver i ”Världen av igår”, en miljö där den ”österrikiska kulturen genom en förfining av alla konstens medel för första gången fann ett europeiskt uttryck” tack vare författare som bland annat Kafka, Rilke och Buber. Salten skrev krönikor i Theodor Herzls tidsskift Die Welt och sedan i Die Zeit, samt poesi, operetter, filmmanus och en anonymt utgiven pornografisk roman, ”Josefine Mutzenbacher”, innan boken ”Bambi” kom ut – ingen klassisk sagoberättare med andra ord – men så är ju romanen heller inte någon typisk barnbok.

    Annons
    X

    Walt Disney, som tidigt riktade blicken mot den gamla världen i jakten på starka sagor, såg däremot berättelsens episka potential (efter att ha läst den engelska översättningen, av ingen mindre än den sovjetiske spionen Whittaker Chambers, men det är en annan historia) och införskaffade 1937 rättigheterna från Metro-Goldwyn-Mayer, som själva fått dem för ynka 1 000 dollar av Salten 1933. Under tiden hade emellertid boken redan förbjudits av nazisterna i Tyskland.

    Men vad hade nazisterna emot Bambi? Enligt den amerikanske professorn och essäisten Paul Reitter, i ”Bambi’s Jewish roots and other essays on German-Jewish culture” (2015), var det Karl Kraus som först lyfte fram kopplingen till judeförföljelserna i Bambi. Bland annat noterade han att hararna i sagan talade jüdeln, en sorts tyska med ­inslag av jiddisch. Rådjuren är utan land, ingen vill ha dem. Och de är ständigt hotade av ”Han” hos vilken endast hatet tycks gränslöst.

    Originalutgåvan av Felix Saltens ”Bambi” (1923) och affischen till Walt Disneys filmatisering från 1942.

    Denna aspekt gick emellertid Disney förbi – eller så valde han att förbigå den. Filmen ”Bambi” är helt fri från allusioner på vad som då pågick i Europa, på sin höjd tolkades filmen som en sorts anti-jaktkampanj. Ändå ska Salten ha sett filmen med en viss förtjusning, men inte utan en viss bitter ironi där han nu befann sig, i schweizisk exil, än en gång utan medborgerliga rättigheter, med hela sitt litterära verk förbjudet (för att få tillträde till Schweiz tvingades han också intyga att han skulle sluta publicera sig): ”Man har levererat mig till Disney fjättrad och munkavlad.”

    Hitler, däremot, han gillade Disney. Han såg och älskade filmen ”Snövit” (på en vind i Lofoten har man nyligen funnit reproduktioner i akvarell av flera av dvärgarna signerade ”A.H.” och som tillskrivs Hitler). Om han såg ”Bambi” förtäljer inte historien.

    På senare år har det dykt upp antydningar om att Walt Disney skulle ha hyst nazistiska sympatier, något som även Macha Séry, författaren till artikeln i Le Monde nämner i förbigående. Jag har dock hittills inte stött på några verkliga belägg för det. Tvärtom var det han som producerade den berömda propagandafilmen ”Education for death: The making of the Nazi” som kom 1936. Däremot tycks han med undantaget ovan ha varit nästintill patologiskt ointresserad av de världsomvälvande händelser som pågick omkring honom. Walt Disney var och ville förbli en sagoberättare, och han var känslig för kritik, vilket fjärmade honom från hans anställda: när den stora strejken bröt ut på Disney Studios 1941 reagerade han med oförstånd gränsande till raseri och lämnade åt sin bror att lösa konflikten medan han själv flydde landet. Han kom därefter att bli en inbiten fackföreningsmotståndare och antikommunist som bevakade filmvärlden åt FBI och för vilka han angav flera av sina meningsmotståndare. Man skulle kunna säga att han behandlade sin omgivning lite som sina tecknade figurer (eller tvärtom): antingen goda eller onda. Och kanske är det denna ovilja att vidgå komplexitet som lyser igenom i hans verk, och som gör hans filmer så både lockande för vissa, och provocerade för andra.

    Felix Salten (1869–1945) och Walt Disney (1901–1966). Foto: Ferdinand Schmutzer, Franska nationalbiblioteket

    Den nyligen bortgångne John Berger gör i essän ”Francis Bacon och Disney” (ur ”Konsten att se”) en intressant liknelse mellan dessa två till synes så olika bildskapare. Francis Bacon, menade Berger, ”ifråga­sätter ingenting, utreder ingenting. Han accepterar att det värsta redan har hänt” vilket gör honom konformistisk, och mindre jämförbar med Goya eller Einstein än med Walt Disney: ”Bägge gör påståenden om det alienerade beteendet i våra samhällen, och bägge söker på olika sätt övertala åskådaren att acceptera det som är. Disney framställer det alienerade beteendet som lustigt och sentimentalt och följaktligen acceptabelt. ­Bacon tolkar detta beteende som ett uttryck för att det värsta möjliga redan har inträffat och hävdar att både ­avvisande och hopp följaktligen är meningslösa. De ­överraskande formella likheterna mellan deras alster – lemmarnas förvridning, kropparnas form i stort /…/ är en följd av att de två konstnärerna har komplementära ­attityder till en och samma kris.”

    Krisen ifråga kan här läsas som resultatet av ett våld som skulle komma att ställa människan öga mot öga med sin egen omänsklighet. Ett våld som, noterar Berger, lyser igenom hos Disney, där den slutgiltiga katastrofen alltid lurar bakom hörnet, hos varelser som så gott som saknar förnuft: ”Om vi före en tecknad kortfilm av Disney fick läsa rubriken ’Det finns inget annat’ och satte tro till den, skulle filmen slå oss med samma skräck som en tavla av Bacon.” Ändå läser han inte Bacons och Disneys verk som kommentarer till samtiden, därför att för att kunna göra det ”hade de måst befatta sig med medvetandet. Det de gör är att påvisa hur alienationen kan framkalla en längtan efter sin egen absoluta form som är förnuftslösheten, omedvetenheten”.

    Även hos Saltens ”Bambi” har det värsta redan hänt. Bambi föds in i en djupt fientlig värld som han inte förstår, och när vintern kommer sprider sig laglösheten i skogen. ”Ingen kände sig längre trygg, för allt detta pågick i fullt dagsljus. I denna fruktansvärda, ändlösa misär spred sig bitterhet och barbari. Den reducerade alla goda seder till intet, minerade samvetet, omintetgjorde vänligheten, ­ruinerade tilliten. Det fanns längre varken medlidande, vila, eller gränser.”

    Stillbild ur Disneys ”Bambi” (1942). Foto: IBL

    Den värld som beskrivs i ”Bambi” kunde inte vara mer fjärmad från det idylliska kulturlivet i Wien som Zweig beskriver, där antisemitismen förvisso också är ständigt närvarande, men där kulturen frodas, och de unga har blicken riktad mot framtiden. Och det förklarar även den häpnad och förargelse som Theodor Herzl väckte i Wien när han publicerade sin broschyr ”Judestaten”, efter att i Paris ha bevittnat Dreyfusaffären och definitivt mist allt hopp om att judarna skulle tillåtas assimileras i Europa: ”Vad är det han skriver för dumheter? Varför skulle vi bege oss till Palestina? Vårt språk är tyska och inte hebreiska, vårt hemland är det härliga Österrike? /…/ Och lever vi inte i en framstegsvänlig tid som snart, om ett par år­tionden, kommer att lägga alla konfessionella fördomar bakom sig?” Därför var det heller inte i Wien, utan i ”de väldiga massorna i öster, från det galiziska, polska och ryska ghettoproletariatet”, dessa pogromhärjade marker, som den sionistiska rörelsen fann sina anhängare, därtill Felix Salten.

    Läser man Bambi med dessa omständigheter i minnet, framstår allusionerna som givna: ”Ska de aldrig sluta jaga oss”, suckar den unge bocken Carus. Den unga Marena drömmer om den dag när ”Han” ansluter sig till dem och sluter fred, medan den äldre tant Ena konstaterar: ”Så långt vi kan minnas har man mördat oss, våra systrar, våra mödrar, våra bröder! De har krigat mot oss ända ­sedan vi kom till denna värld, och så skulle vi sluta fred?”

    Om kopplingen till judarnas öde undgick någon, så var det i alla fall inte nazisterna: boken förbjöds med motiveringen att det rörde sig om ”en allegori över judarnas öde i Europa”.

    Salten reste själv till Palestina, en resa som resulterade i boken ”Neue Menschen auf alter Erde” (Nya människor på gammal mark) som utkom 1925, och han förblev till sin död en ivrare för sionismen – även om han själv var oförmögen att flytta till det karga land som kontrasterade så mot hans älskade, gröna Österrike – därför att han inte kunde blunda för vad som var på väg att hända i Europa. Så kan också episoden i ”Bambi” om den unge råbocken Gobo läsas som en illustration till denna misslyckade assimilering: Gobo såras och försvinner, men en dag kommer han tillbaka och berättar att han har tagits om hand av ”dem”, att dessa ville rådjuren väl, att de ingenting har att frukta. ”Se”, säger han och ger sig ut mitt på prärien, vilket blir hans död.

    I Disneys ”Bambi” slutar sagan lyckligt. Men i Saltens berättelse, som i en mörk profetia, mister Bambi hela sin familj och döms att fortsätta sin ensamma vandring, till myggornas sång:

    ”Hela hans familj är död, endast han är kvar, sade en. Men hur länge? /…/ det vet ingen. Varpå Bambi vandrade vidare in i skogen och försvann.”

    Annons

    Adolf Hitler matar rådjur, vykort från 1930-talet.

    Foto: IBL Bild 1 av 4

    Originalutgåvan av Felix Saltens ”Bambi” (1923) och affischen till Walt Disneys filmatisering från 1942.

    Bild 2 av 4

    Felix Salten (1869–1945) och Walt Disney (1901–1966).

    Foto: Ferdinand Schmutzer, Franska nationalbiblioteket Bild 3 av 4

    Stillbild ur Disneys ”Bambi” (1942).

    Foto: IBL Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X