Annons

Sverige – Polen: 1 000 år av krig och kärlekBerättarglädje – och slarv – i Lindqvists bok om Polen

Herman Lindqvist.
Herman Lindqvist. Foto: Stefan Tell

I sina bästa stunder är Herman Lindqvists bok om Polens historia mycket informativ och fyller en kunskapslucka hos svenska läsare. Men dessvärre är boken också full av grova slarvfel.

Publicerad

Svensken i gemen vet inte mycket om Polen. Vi brukar tro att det ligger ganska långt bort, att det är ett småfattigt östland som vi inte har mycket gemensamt med, en fattig kusin i periferin. Att historiska kändisar som Copernicus och Chopin var polacker är inte självklart vetande. För envar med ett minimum av historisk och geografisk allmänbildning är det lätt att argumentera emot fördomarna, men det har länge varit svårt att hänvisa till en god introduktion till vårt alldeles för okända grannlands förflutna. Det är denna lucka Herman Lindqvist – numera bosatt i Polen – har bestämt sig för att fylla.

Lindqvists senaste bok, som han skrivit i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist, handlar alltså om Polen, men också om Sverige. Från vikingatiden till i dag har Sverige och svenskarna haft betydligt mer gemensamt med Polen och polackerna än nutidssvenskar i gemen har en aning om. Hur många känner till Skandinaviens polska medeltidsdrottningar – mäktiga kvinnor som överlag är bortglömda – eller de många svenska flyktingarna till Polen på Karl IX:s och Gustav II Adolfs tid? Medan övriga europeiska riken utvecklades till religiöst intoleranta tidigmoderna stater var Polen ett jämförelsevis öppet och fritt land, där svenskar – oavsett om de var lutheraner eller katoliker – som råkat i konflikt med kungamakten var välkomna att slå sig ned och, om de så önskade, assimileras in i samhället.

Annons
Annons
Annons