Annons
X
Annons
X

Benghazi evig brännpunkt i Libyens historia

(uppdaterad)

Efter dess dramatiska öde under antiken har Benghazi styrts av araber, osmaner och italienare. Oljefyndigheterna och Libyens självständighet för 60 år sedan innebar emellertid inte något slut på turbulensen, och kung Idris störtades efter några år av den 27-årige Gaddafi.

Den ottomanska flaggan vajar i Benghazi på ett foto från 1896.
Den ottomanska flaggan vajar i Benghazi på ett foto från 1896.

Dolt under Benghazis gamla stad ligger ruinerna av en ännu äldre stad, den hellenistiska och romerska staden Berenike. Staden grundades omkring 250 f Kr av Ptolemaios II, kungen av Egypten som också kontrollerade Cyrenaika. I närheten av platsen för Ptolemaios nya stad låg den gamla grekiska kolonin Euesperides. Historiska källor och arkeologiska utgrävningar visar att invånarna i Euesperides tvingades överge sin stad och flytta till Berenike (som jag beskrev i gårdagens understreckare).

Den nya stadens namn understryker att det var en kunglig nygrundning. Berenike var nämligen namnet på kronprinsens hustru, den blivande Ptolemaios III:s drottning. Så skedde på många andra platser i den hellenistiska världen. Från våra egna breddgrader finns det exempel på kungar som tvingat befolkningen i en stad att flytta till en ny. Ett tydligt sådant är när Kristian IV av Danmark tvingade borgarna i de gamla städerna Vä och Åhus att flytta till den nygrundade fästningsstaden Kristianstad 1614 genom att upplösa de gamla städernas stadsrättigheter.

Liksom Euesperides har också Berenike varit föremål för ett brittiskt-libyskt utgrävningsprojekt. Det pågick under några år på 1970-talet och resulterade i omfattande fynd av offentliga byggnader från i huvudsak romersk kejsartid och senantiken. Resultaten publicerades och publikationerna fick stor betydelse för dateringen av keramik från hellenistisk och romersk tid. Keramikens kronologi utgör ett ovärderligt hjälpmedel för arkeologer och få Benghazibor anar att arkeologer och historiker över hela världen ständigt refererar till resultaten från utgrävningarna av Berenike.

Annons
X

Mest betydelsefull är kanske John Rileys systematiska genomgång av amfororna. Den typologi han ställde upp används fortfarande. Amfororna, som bland annat användes för transport av vin och olivolja, vittnar om Berenikes vidsträckta handelsförbindelser med stora delar av Medelhavsområdet. Så var fallet även med Euesperides och vi får förmoda att många köpmän som varit verksamma där flyttade med till den nya och fortsatte sin verksamhet där.

**
Dessvärre är mycket** litet känt om Berenikes hamn, eftersom den antika hamnen sannolikt ligger ungefär på platsen för den moderna. De utgrävda byggnaderna ligger vid stadens fyr intill en gammal begravningsplats där ingen annan bebyggelse fanns. Fornminneslagen i Libyen är svag och i modern tid har mängder av hus byggts i de centrala delarna av Benghazi. Nästan inga byggprojekt föregås av någon arkeologisk förundersökning. Här finns en viktig uppgift för internationell expertis när situationen i Libyen stabiliserats. Landets antikvariska myndigheter behöver stöd för att hävda sig mot okontrollerad exploatering. Det gäller inte bara Benghazi utan hela Libyen. Gömt i jorden finns en rikedom av ett helt annat slag än oljan och om den skall tas till vara på rätt sätt behövs kunskap.

Under hellenistisk och romersk tid talade man om Pentapolis, de fem städernas land, i Cyrenaika. De fem städerna var Kyrene, Apollonia (ursprungligen Kyrenes hamnstad, men nu en egen stad), Ptolemais, Taucheira och Berenike. Den siste ptolemeiske kungen över Cyrenaika hette Ptolemaios Apion och var oäkta son till Ptolemaios VIII. Vid faderns död år 116 f Kr fick han nöja sig med Cyrenaika medan den rättmätige arvingen blev kung över Egypten och Cypern. Apion styrde området till sin död 96 f Kr då Cyrenaika testamenterades till Rom.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tripolitanien i den västra delen av dagens Libyen hade erövrats av romarna redan 50 år tidigare. Det dröjde ett tag innan den romerska senaten aktivt tog kontroll över Cyrenaika. Detta skedde med den romerske ämbetsmannen Cornelius Lentulus Marcellinus ankomst till Kyrene år 74 f Kr Med Kleopatras död 30 f Kr tillföll även Egypten romarna. I samband med att romarriket utökades slogs Cyrenaika och Kreta samman till en provins med en guvernör. Denna ordning bestod ända fram till kejsar Diocletianus omorganisering av provinserna 300 år senare.

    Till följd av romarnas förstörelse av templet i Jerusalem år 70 e Kr utbröt 115–116 e Kr en judisk revolt i Cyrenaika. Kyrene drabbades värst och förstörelsen går att spåra i de utgrävningar som gjorts i staden. Vad beträffar Berenike vet vi inget om hur staden drabbades, men de skriftliga källorna talar om ett blodbad utan dess like i hela Cyrenaika. Kejsar Hadrianus satte in trupper och lyckades stävja upproret och man började bygga upp städerna igen. Med Diocletianus omorganisering av de romerska provinserna inordnades Cyrenaica i provinsen Libya Superior (Övre Libyen) med Ptolemais som huvudstad.

    På 400-talet föll Rom och riket delades. I öster bestod den gamla ordningen under det bysantinska Konstantinopels ledning. Kristendomen var sedan kejsar Konstantins dagar statsreligion och Cyrenaika blev tidigt ett viktigt kristet fäste. Detta gäller i högsta grad för Berenike, där den förste kände biskopen i Cyrenaika, Ammonas, var biskop år 260. På 300-talet fanns det biskopar i de andra städerna i Pentapolis och på 400-talet i de flesta mindre städer i Cyrenaika.

    Mest känd bland senantikens intellektuella från Cyrenaika var Synesius som blev biskop av Ptolemais år 410. Hans skrifter utgör en ovärderlig källa till vår kunskap om Cyrenaika vid denna tid. Då, liksom tusen år tidigare, var attacker från de libyska stammarna ett stort problem. Den grekisk-romerska befolkningen drog sig alltmer tillbaka till befästa bondgårdar eller bakom skyddande murar i städerna vid kusten där det fanns en garnison. Gradvis förlorade Bysans kontrollen över Cyrenaikas inland. På landsbygden utgjorde även kyrkorna små fästningar dit bönderna kunde ta sin tillflykt när libyerna anföll.

    Knappt tio år efter profeten Muhammeds död i Medina år 632 svepte araberna snabbt västerut beväpnade med ett till synes oövervinnerligt vapen – islam. Kairo intogs på långfredagen 641 av Amr Ibn al-As och ett par år senare fortsatte erövringståget över Nordafrika. De bysantinska styrkorna i Cyrenaika beslöt sig för att samlas i Taucheira, en av de ursprungliga gamla grekiska kolonierna längs kusten. Därifrån flydde de sedan sjövägen och araberna kunde koncentrera sig på att bekämpa de libyska berberna som bjöd ett kraftigt motstånd i staden Barke uppe på en av Gröna bergets platåer. Efter belägring av staden slöts en fred som innebar att libyerna årligen skulle betala 13000 dinarer till araberna. Arabiska historiska källor berättar att tributen betalades regelbundet och invånarna i Barke fick rykte om sig att vara de mest generösa i hela Nordafrika.

    Vid denna tid hade Barke blivit samlingsnamnet för Cyrenaika och området betraktades som fredligt. Amr Ibn al-As lär själv ha yttrat att om inte hans egna förläningar legat i Hijaz skulle han ha bosatt sig i Barke och aldrig lämnat detta fredliga land. En av de första arabiska guvernörerna som residerade i Barke var Ruwaifi bin Thabit, en av Muhammeds följeslagare. Ruwaifi dog i Barke 663 och hans grav nära den moderna staden Beida är än i dag den mest vördade religiösa platsen i Libyen.

    Ytterst litet är känt om Benghazi under de första århundradena av arabiskt styre. Utgrävningarna i Berenike visar att just den delen av staden var bebodd fram till 900-talet. Troligen koncentrerades bebyggelsen därefter till stadskärnan. Namnet Benghazi kan spåras till 1400-talet. En from man vid namn Sidi Ghazi skall ha gynnat staden och för att hedra minnet av honom började staden kallas Beni Ghazi, vilket betyder ”av Ghazis söner (eller efterlevande)”. Benghazis stora moské är den äldsta i staden och den dateras till omkring år 1400, men har restaurerats kraftigt genom århundradena.

    Under den arabiska tiden krympte befolkningen i städerna på grund av att många i stället övergick till ett pastoralt, nomadiserande levnadssätt. Detta var dock inte en omedelbar följd av den arabiska erövringen. Tvärtom fortlevde handel och hantverk i städerna. Från skriftliga källor vet vi till exempel att olivolja på 1000-talet regelbundet levererades från Tripoli till Benghazi. Det är inte förrän mot slutet av 1000-talet och under 1100-talet som de gamla strukturerna slås sönder. Horder av krigare tillhörande stammen Beni Hilal betalades av de fatimidiska härskarna i Egypten för att straffa de nordafrikanska områdena som hade revolterat mot Kairo. Detta drabbade Cyrenaika med full kraft och den arabisk-berbiska befolkningen blev gradvis nomadiserad, förutom de mindre grupper som bodde kvar i städerna.

    Benghazis hamn har alltid utgjort grundvalen för stadens existens. Det var också hamnen som gjorde staden attraktiv i turkarnas ögon. Det osmanska riket tog kontroll över staden på 1500-talet genom att anlägga ett fort vid hamnen. Mellan 1711 och 1835 styrdes Benghazi från Tripoli av Karamanlidynastin, som bland annat levde på sjöröveri med sultanens goda minne. Efter denna period återtog turkarna kontrollen över Benghazi, som på 1800-talet var den fattigaste och mest underutvecklade av de osmanska provinserna.

    Italienarna landsteg 1911 och efter ett kort krig mot turkarna tog de kontroll av kustremsan. Städerna Tripoli och Benghazi blev huvudstäder i två separata kolonier, Tripolitania och Cirenaica. Först 1934 slogs de samman till kolonin Libia. Namnet valdes givetvis för att knyta an till det antika namnet på Nordafrika. Med Mussolinis maktövertagande 1922 kom antiken att spela en allt viktigare roll i propagandan. I skrifter från tiden skildras hur det fascistiska Italien skulle väcka Libyen ur en tusenåriga törnrosasömn och på nytt odla upp jorden. Tiotusentals kolonister skickades, mönstersamhällen anlades och Benghazi fick en ny stadsplan med byggnader ritade av Italiens främsta modernistiska arkitekter. Som så många gånger genom historien var motståndet mot erövrarna hårdast i just Cyrenaika. Inte förrän guvernören Graziani tillfångatagit och avrättat den åldrige upprorsledaren Umar al-Mukhtar kunde Cyrenaika sägas vara pacificerat.

    Ökenkriget i Nordafrika 1940–43 drabbade Benghazi hårt – flera gånger växlade staden händer och utsattes för kraftigt bombardemang med stor ödeläggelse som följd. Efter andra världskriget följde den brittiska militära administrationen till dess att emiren av Cyrenaika, Idris el-Sanusi, 1951 utropade Libyens förenade kungadöme i Benghazi med honom själv som kung. Tripoli och Benghazi alternerade som huvudstäder. Kungen hade de första åren sitt residens i Benghazi, senare i Tobruk och det var i Cyrenaika hans maktbas fanns.

    De på 1950-talet upptäckta oljefyndigheterna gav landet stora rikedomar. Libyen blev nu världens fjärde största oljeproducerande land. Benghazi förskönades och i staden grundades 1955 Libyens första universitet. Men den 1 september 1969 ändrades allt. Korruption i styret och kung Idris begränsade legitimitet utanför Cyrenaika gjorde att kuppen mot kungen inte kom som en total överraskning. Revolutionen var oblodig tack vare att kungens livgarde hade valt att inte ingripa. Efter några dagar framträdde den 27-årige kaptenen Muammar Gaddafi som ledare för de fria officerare som utgjorde kärnan i det revolutionära rådet. Det har gått drygt 41 år sedan dess och Gaddafi styr ännu Libyen, men nu verkar hans dagar vara räknade. Än en gång spelar Benghazi en central roll i Libyens historia.

    Kristian Göransson
    Fil dr i antikens kultur och samhällsliv.

    Annons
    Annons
    X

    Den ottomanska flaggan vajar i Benghazi på ett foto från 1896.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X