Annons
X
Annons
X

Belöna inte slösaktiga kommuner

Kommunerna ropar efter mer pengar för att kunna trygga välfärden. Men en ny rapport från Svensk Näringsliv visar att de kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till mer pengar uppmuntrar man till slöseriet, skriver Stefan Fölster och Nima Sanandaji.

Regeringen och oppositionen tävlar nu om att vilja öka anslagen till kommuner och landsting. Syftet sägs vara att trygga välfärdens kärna av vård, skola och omsorg.

En rapport som Svenskt Näringsliv släpper idag visar dock att utfallet paradoxalt nog riskerar att bli det rakt motsatta. Pengarna ges på ett sätt som belönar slöseri och som på sikt tvingar fram nedskärningar på just de områden som beskrivs som viktigast, välfärden.

Vår analys visar att de kommuner som låtit utgifterna skena iväg under de senaste tio åren samtidigt tvingats hålla igen just på välfärdens kärnområden.

Annons
X

De mest slösaktiga kommunerna lät sina sammanlagda utgifter öka med mer än 50 procent under åren 1998–2008. De mest sparsamma däremot nöjde sig med mindre än 20 procents ökning. Ändå ökade de spar- samma kommuner resurserna till skolan betydligt mer än de slösaktiga.

Äldreomsorgen fick ungefär lika mycket mer i båda grupperna.

I de slösaktiga kommunerna har utgifterna i viss utsträckning gått till simhallar, campingplatser, bowlinghallar och liknande, som Timbro nyligen visat. I stor utsträckning har dock pengar gått till mer byråkrati.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En studie från IFAU bekräftar att kommuner i snitt inte har använt ökade statsbidrag till att anställa fler inom barnomsorgen, skolan eller äldreomsorgen. Istället har antal tjänstemän svällt inom den centrala kommunala administrationen. Helt i strid med de argument som användes för expansionen.

    Även riktade statsbidrag till välfärdens kärna når ofta inte fram. Riksrevisionen lyckades till exempel i en färsk granskning inte spåra effekterna av miljarden som regeringen allokerat till psykiatrin. Större framgång finns möjligen för statsbidrag som är villkorad på uppnådda resultat, till exempel sänkt sjukfrånvaro.

    De slösaktiga kommunerna är också de som har svårast att få budgeten att gå ihop i kristider, och det trots att staten sköter huvuddelen av de sociala skyddsnäten. I sämre tider använder de hellre osthyveln på anslagen till skolor och vård- enheter än att skära i administrationen.

    En normal demokratisk konsekvens vore då att politiker i slösaktiga kommuner får bakläxa av sina väljare och tvingas omför- dela pengar tillbaks till kärn- områdena. Denna process vill regeringen och oppositionen nu sätta ur spel genom att skjuta till ytterligare pengar.

    Signalen blir att det går bra att slösa med kommunala utgifter, eftersom staten täcker upp när det krisar. När ingen ställer krav på prioritering och klok hushållning hamnar vård, skola och omsorg på undantag.

    Denna erfarenhet bekräftas också för landet som helhet. Kommunala utgifterna per invånare har i snitt ökat med 35 procent, från 27900 till 37400 kronor, mellan 1998 och 2008.

    De kraftigt expanderade utgifterna beror inte huvudsakligen på åldrande befolkning, invandring eller att kommunerna skulle ha tillförts nya ansvarsområden. Ändå tror många att välfärden skärs ned.

    Denna felaktiga uppfattning hänger kanske ihop med att inte mer än var tredje svensk skattekrona går till vård, skola och omsorg.

    Retorikens prioriteringar tillämpas inte i verkligheten.

    Under krisåren 2009 och 2010 sammantaget minskar produktionsvolymen i näringslivet med 7 procent och sysselsättning med ungefär 200000 personer.

    Däremot ökar produktionen i kommuner och landsting, enligt SKL:s prognos, medan sysselsättning endast minskar marginellt.

    Trots detta har vi en debatt om stora nedskärningar i välfärden.

    Sverige riskerar att få en utveckling som liknar 1970-talet. Även då drevs utgifterna i kommuner och landsting upp under kriser, och de kommuner som expanderat för mycket belönades med extra statsbidrag.

    Att näringslivet samtidigt krympte ledde så småningom till att skatteunderlaget sinade och de pengar som skulle finansiera den offentliga sektorn minskade. Stora områden som då ansågs oumbärliga för välfärden, som bostadspolitiken, eller hemtjänst för alla utom de mest krassliga, fick helt enkelt avvecklas.

    Antal företagare är idag mindre än när regeringen tillträdde. En del i den växande skaran av unga arbetslösa kommer att få svårt att komma igen på arbetsmarknaden.

    Stora skattebortfall och kostnader för arbetslöshet är därmed redan intecknade för många år framåt, samtidigt som den demografiska kurvan vänder. Vilka stora välfärdsområden kommer att skäras bort då?

    Kan det verkligen vara klok krispolitik att belöna kommunalt slöseri och nedprioritera skapandet av nya jobb?

    STEFAN FÖLSTER

    chefekonom Svenskt Näringsliv

    NIMA SANANDAJI

    vd tankesmedjan Captus

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X