Annons

Jonas Andersson:Bekämpning av ondska föder ondska

I alla tider har anklagelser om satanism skapat konspiratoriska föreställningar och moralpanik. Rituella barnamord och terroristers ondska är moderna exempel på vad vi ser om vi inte behandlar Satan som en nära förtrolig, är utgångspunkten i aktuella böcker.

Publicerad

I Roman Polanskis film ”Rosemary‘s Baby” (1968) faller huvudpersonen Rosemary offer för en satanistisk komplott. I konspirationen deltar bland andra grannarna och maken, som ser till att hon ovetande blir havande med djävulen. Men sker verkligen detta som tycks ske? Är Rose-mary verkligen utsatt för en konspiration eller har hon helt enkelt blivit paranoid? Det tillhör filmens kvaliteter att man inte blir säker på vilket. Den ställer betraktaren inför ett besvärligt val mellan ett demonologiskt och ett psykologiskt tolkningsalternativ. Antar man att konspirationen verkligen äger rum, riskerar man att besmittas av Rosemarys eventuella paranoia. Uppfattar man i stället skeendet som ett utryck för Rosemarys psykologiskt betingade vanföreställningar, löper man risken att sälla sig till de tillsynes oför- stående människor som på ett mardrömslikt sätt omger henne. ”Dr Hill, there‘s a plot...” Rosemary verkar nära ett sammanbrott då hon fäller denna nyckelreplik. Ordet ”plot” kan betyda en genomförd konspiration, men det kan också betyda att ordna en serie händelser till en berättelse, det Aristoteles i sin undersökning av diktkonsten kallade för mythos. För den konspiratoriskt lagde väntar varje händelse eller utsaga på att inordnas i ett övergripande mönster, att ingå i en (alltför) meningsfull, och i många fall även ondskefull, plot.

Har det någonsin funnits satanistiska sekter av den typ man schablonmässigt föreställer sig dem; hemliga, slutna sällskap, vars medlemmar ofta tillhör samhällets elit, som vid ceremonier inverterar den katolska kyrkans mässa, dricker blod i stället för nattvardsvin, använder exkrementer som hostia och offrar spädbarn till Satan? Med den aktuella boken Mörkrets apostlar. Satanism i äldre tid (Ouroboros, 252 s) har religionsvetaren Per Faxneld tagit sig an ett sensationellt ämne, utan att själv falla för sensationella frestelser. Faxneld ställer frågan om det har funnits något som, i någon rimlig innebörd av ordet, kan kallas för satanism, före det att amerikanen Anton LaVey grundade den ökända Church of Satan på 1960-talet. Helt avgörande för svaret blir definitions- frågan. Med satanism avser Faxneld ”ett system där Satan hyllas i en framskjuten position”. Definitionen prövas på grupper och personer som omgärdats av rykten om att ha bedrivit någon form av djävuls- dyrkan. Undersökningen tar avstamp i gnostikernas heresier under senantiken, vilket leder vidare till ett antal kättarrörelser under medeltiden som kommit att förknippas med den Onde – åtminstone av sina motståndare. Framställningen tycks mig bekräfta riktigheten i Henrik Bogdans konstaterande i bokens förord, att föreställningar om satanism ”säger mer om de som formulerat dem, än om de personer och rörelser som föreställningarna är riktade mot”.

Annons
Annons
Annons