Annons
Recension

Den glömda valsenBegärets mekanismer

FAMILJEBAND Otroheten och relationsvardagen är enkel och schablonartad på ytan, men därunder är den komplex. Den dubbelheten skildrar Anne Enright väl i sin nya roman ”Den glömda valsen”, skriver Paulina Helgeson.

Uppdaterad
Publicerad

Räcker det med att skriva om otrohet för att bli jämförd med Tolstoj och Flaubert? Möjligen. I en artikel i The Guardian från i våras, där Anne Enright intervjuades om sin nya bok, ”Den glömda valsen”, konstaterar intervjuaren att jämförelser har gjorts med klassiker som ”Anna Karenina” och ”Madame Bovary”. Enright själv konstaterar i samma intervju att när den nödvändiga konsekvensen av otrohet rent samhälleligt inte behöver resultera i tragisk död och undergång, så blir det mer intressant att göra kärleken till begärets straff; att låta åtrån förvandlas till något annat, som omöjliggör återvändandet till det gamla livet när den ursprungliga hungern är stillad.

Skall man vara noga så är ”Den glömda valsen” en roman om två människors otrohet, men den berättas i jagform av huvudpersonen Gina och det är bara hennes bild av händelserna som läsaren möter. På ytplanet händer det inte så mycket mer än att Gina berättar om hennes och den gifte Seáns historia, från det första mötet fram till den nuvarande gemensamma vardagen. Det är bara att konstatera att det inte någon gång under läsningen insmög sig minsta tanke på vare sig Tolstoj eller Flaubert.

Annons
Annons
Annons
Annons