Annons
X
Annons
X

Befrielse att få berätta om svår barndom

UTREDNING. Att bli intervjuad av statliga utredare om övergrepp och vanvård i barndomen kan vara en befrielse för gamla foster- och barnhemsbarn. Äntligen någon som tror på dem. Dessutom vill många bidra till att dagens barn inte drabbas på samma sätt, enligt utredaren Göran Johansson.

Foto: PATRIK LUNDIN

I två små rum, bakom ljudisolerade dörrar, på åttonde våningen i ett kontorshus på Vasagatan i‑Stockholm pågår just nu intervjuer med människor som farit illa när de som barn var placerade på fosterhem och barnhem. De berättar om misshandel, sexuella övergrepp och slavarbete och deras erfarenheter är grunden i den statliga utredningen om vanvård i den sociala barnavården.

– Det här är ett medvetet risktagande från regeringen. Alla dessa människor har försökt glömma och hållit de här händelserna under kontroll under så lång tid. Intervjuerna reaktiverar minnena, säger socionomen Göran Johansson som leder utredningen.

Sedan 2006 har man intervjuat 400 personer och ytterligare 232 intervjuer är inplanerade framöver.

Annons
X

– Utredningen är omöjlig att tidsplanera. Vi vet inte hur många som kommer att ha anmält sig till den 1 mars nästa år, då anmälningstiden går ut, säger Göran Johansson.

Forskning har beräknat att minst 250000 barn placerades i‑fosterhem och på barnhem av den sociala barnavården i Sverige mellan 1925 och 1995.

– En fråga vi aldrig kommer få svar på är hur stor andel av de 250­000 barnen som blivit utsatta för vanvård, säger han.

Många hade det bra. Några av dem har ringt till utredningen för att berätta att de blev räddade till livet tack vare att de kom till ett fosterhem. En del är döda och kan inte berätta. Och många vill inte bli intervjuade. De menar att det bara kommer att riva upp det gamla som de lagt bakom sig.

– Men de flesta som kommit hit upplever det som en befrielse att bli intervjuade av en statlig utredning som tror på dem. De har tidigare berättat för socialarbetare, poliser och lärare men inte blivit trodda, säger Göran Johansson.

Idag finns det inga intervjutider kvar under hela 2009 och utredningen har begärt att få anställa ytterligare ett intervjuteam. En delrapport med resultat från ungefär 500 intervjuer ska presenteras i december 2009.
**
– Alla som ringer** och anmäler sig ska intervjuas, det har vi lovat, och det kan ta flera år med nuvarande resurser. En del kanske hinner dö innan vi hinner intervjua dem. Men det är regeringen som bestämmer om vi kan utöka utredningens kapacitet.

Det är även regeringen, och inte utredningen, som ska ta ställning till om de som utsatts för vanvård ska få en ursäkt eller någon ersättning. Det som ingår i‑utredningens uppdrag är att ta reda på vad som har hänt och se hur man kan förhindra det från att hända igen.

– Det är ett starkt motiv att delta för många – att medverka till att dagens barn inte drabbas på samma sätt, Göran Johansson.

Han menar att man måste följa upp placeringarna regelbundet och lyssna till och tala med barnen för att skapa förtroende så att de vågar berätta.
**
– Det jag har** sett är att det brister i kontroll, tillsyn och uppföljning. Det är också en ojämn kvalitet på de 290 kommuner som är ansvariga för fosterhemsplaceringar. Vi får inte peka ut fosterhem eller institutioner, men får vi in tillräckligt många berättelser om samma institution eller kommun anser jag att vi kan kritisera den, säger Göran Johansson som tillsammans med sina kolleger också tittar på varför detta kunde hända.

–Vad gör människor till torterare? Det var ju vanliga svenska fosterfamiljer och många hade en stark ställning på bygden men bakom fasaden förekom misshandel och sexuellt utnyttjande. Att så många av förövarna var kvinnor är nytt för oss. Det har vi inte läst om i forskning tidigare.

Man måste sätta in händelserna i‑ett historiskt perspektiv. En örfil på 50-talet var inte samma sak som en örfil idag. Först 1979 förbjöds barnaga i Sverige.

– Men det här handlar om värre saker än dåtidens uppfostringsmetoder. Det här var även då brottsliga handlingar.

**Hur klarar ni som arbetar här av att höra om alla hemska saker som gjordes mot barn?
**
– Det är tungt för oss. Vi är nästan alla föräldrar. Vi har skapat säkerhetsrutiner kring intervjuandet så att vi kan smälta det vi har varit med om. Och vi har handledning. Allt för att vi inte ska bli förhärdade eller bära med oss detta.

Men värst är det självklart för dem som utsatts.

– Den här typen av övergrepp förföljer en i resten av livet. Många talar om att händelserna spelas upp som en film i huvudet om och om igen.

Alla som vill kan bli intervjuade
Har du blivit vanvårdad på institution eller i fosterhem och vill ­berätta om det? Anmäl dig till den statliga ­utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Ring 08-405 56 80, mejla vanvard@vanvard.se eller skriv ett brev till Utredningen om vanvård i den sociala barnavården S 2006:05, 103 33 Stockholm.

Så här går intervjun till: Varje intervju genomförs av två intervjuare. Intervjupersonen får ta med sig en stödperson. Alla intervjuer spelas in och skrivs ner. I efterhand får den intervjuade ett skriftligt referat från intervjun för godkännande.

Alla som intervjuats erbjuds åtta gratis stödsamtal med psykolog. Utredningen kan hjälpa till med att begära ut alla arkivhandlingar. Alla uppgifter har absolut ­sekretess i 70 år.

Annons
Annons
X
Foto: PATRIK LUNDIN Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X