Annons
Recension

Monsieur Ibrahim och koranens blommorBefriande osentimentalt om barnets utsatthet

Publicerad

En pojke växer upp utan sin mamma som försvann när han var mycket liten och med en pappa som låter honom ta ansvaret för att hemmet ska fungera något så när. Men pappan blir aldrig nöjd. Pojkens bror som mamman tog med sig var ju i alla avseenden så mycket duktigare, så mycket klokare, så alltigenom perfekt. Också pappan försvinner så småningom. Pojken döljer händelsen för omgivningen, även när han fått veta att pappan slängt sig framför ett tåg. En äldre man, som förstått hur det ligger till, tar sig an pojken - utan att knysta en stavelse om att han vet, utan att ens visa medlidande. När mamman så äntligen dyker upp igen vägrar pojken känna igen henne. Han har ju klarat sig utan henne hittills, varför skulle han behöva henne vid fyllda tretton?
Hade en svensk eller för den delen nordeuropeisk författare kunnat skriva en liknande historia? En
historia utan vare sig tycka synd om-perspektiv eller moralkakor. Jag tror inte det. Men den franske filosofen, dramatikern och romanförfattaren Eric-Emmanuel Schmitt har visat att det är fullt möjligt. Han låter berättelsen utspela sig bland judar och muslimer i Paris invandrarkvarter. Pojken Moses är jude, den äldre mannen, Monsieur Ibrahim, muslim. ”Jag vet ingenting”, är hans återkommande svar till Moses eller Momo, som han kallar honom, ”jag vet bara det som står i min koran.” Men egentligen är Monsieur Ibrahim mystiker, sufist, det vill säga för honom är det viktigare att veta sig vara nära Gud än att rätta sig efter lagar och förordningar.
Monsieur Ibrahim och koranens blommor ingår i en trilogi om ”det osynliga” som förutom sufismen tar upp kristendomen och buddhismen. Det återkommande temat är mötet mellan barndom och ålderdom. Föräldragenerationen är negligerbar, den står utanför det osynligas trollkrets. Bara den åldrande människan kan se styrkan hos det sköra barnet, hon känner igen sig.

Den korta romanen öppnar med att den elvaårige Moses slår sönder sin spargris för att ha råd att gå till en hora, han lär sig också snart att stjäla för att överleva. Han är pragmatiker liksom Monsieur Ibrahim. Pragmatismen slår igenom i språket, där bara det för historien väsentliga får utrymme. Schmitt slösar inte med metaforer och andra utsmyckningar.

Annons
Annons
Annons