Recension

Anne Sofie von OtterBefriande generöst med jazzig von Otter

I let the music speak. Musik av Benny Andersson, Kurt Weill, Friedrich Hollaender m fl

Under strecket
Publicerad
Annons

”Vi äro musikanter”, tänker man när orkestern gör entré med taktfast gånglåt - här kommer ett gäng som kan spela både basfiol och flöjt. I let the music speak kallas konserten, precis som Anne Sofie von Otters nya platta med bara Benny Andersson-musik, och denna kväll avslutar hon en europeisk turné i ett Konserthus som bågnar av publik och förväntan.
Musikanterna presenterar hon som ”världens bästa orkester”, och vem vill säga emot henne? Bengt Forsberg, Pär Grebacken, Svante Henryson, Anders Jakobsson, Pär Näsbom, Torbjörn Näsbom, Magnus Persson, Bebe Risenfors och Jojje Wadenius överskrider gränser på samma självklart avslappnade sätt som kvällens sångerska. De utgör varken en traditionell jazzorkester eller ett spelmanslag, mest påminner de faktiskt om ett dansband - med världens bästa vokalissa. Det här är ett gäng otroligt professionella musiker, varav en råkar ha
rösten som sitt instrument.

Det är något befriande generöst och självsäkert över von Otters opretentiösa attityd, där hon släntrar omkring på scenen eller sätter sig på huk och ta en klunk ur vattenflaskan. Hon utstrålar vilja att dela med sig. Titeln på konserten och skivan - ”Jag låter musiken tala” - ska nog tolkas som ett credo: all bra musik har samma värde.
Och här är det inte tal om annat än det bästa. Förutom Benny Andersson och folkmusik sjunger hon en blandning av Weill-sånger, chansoner och annat kabarématerial. Hovsångerskan som så ofta kallats sval visar i kväll att hon har mycket mer jazz och kön än många hesa damer. Det ångar om von Otter! När hon sjunger Mistinguetts paradnummer Mon homme slår hon på ett bräde ut både Fanny Brice och Barbra Streisand (för att inte tala om Karl Gerhard).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons